Engelskt original här
Än en gång visar palestinier och judar på Levantens stränder den moderna krigföringens värsta kännetecken: Den löser ingenting, eftersom den sällan dödar de människor som verkligen är skyldiga. Faktum är att ingen av sidorna egentligen försöker. I stället dödar de glatt oskyldiga, medan legioner av moraliskt dementa åskådare frenetiskt hejar på dem.
Anledningen till att båda sidor riktar in sig på civila är att deras mål är etnisk rensning genom terror: Judar vill ha palestinsk mark, och palestinier vill ha judisk mark. I slutändan är frågan: Vem har rätten, det rättvisa anspråket, på marken? Som etnonationalist anser jag att båda folken har rätt till ett eget land någonstans, så länge det inte är samma plats, naturligtvis. (I min essä “The Autochthony Argument” hävdar jag att det är viktigare att varje folk har ett hem någonstans än att de har ett hem på sitt ursprungliga territorium, vilket ofta är omöjligt).
När det ottomanska riket upplöstes borde det ha delats upp i hemländer för de folk som ingick i det: turkar, greker, armenier, kurder, araber och andra arabisktalande folk samt judar. Naturligtvis skedde inte detta, eftersom de brittiska och franska imperierna föredrog att ta vad de kunde. Därför var alla tvungna att kämpa för en självständig stat. Resultatet har blivit mer än ett århundrade av blodiga konflikter.
Men om britterna och fransmännen hade delat upp det ottomanska riket efter etniska linjer, skulle upprättandet av en judisk stat ha setts som en antikolonial, antiimperialistisk handling snarare än den europeiska kolonialismens sista suck. (Det hjälpte inte att de flesta judar som “återvände” till Israel kom från Europa, inte Ottomanska riket, och genetiskt sett var ungefär lika europeiska som de var från Mellanöstern).
Ur en etnonationalistisk synvinkel är det enda sättet för judar och deras palestinska grannar att leva i fred att båda folken har suveräna hemländer, vilket kräver att gränserna fastställs och att man för alltid avstår från anspråk på varandras territorier. Det är vad som bör ske. Men det kommer inte att ske inom den närmaste framtiden, eftersom ingen av sidorna vill det, och resten av världen möjliggör deras fortsatta konflikt i stället för att tvinga dem att begrava stridsyxan.
Så nu när vi har kommit till realpolitikens värld, låt oss tala om den nuvarande krisen. Först måste jag vara uppriktig: Jag sympatiserar med palestinierna eftersom jag också känner att jag är en del av ett statslöst folk under en judisk ockupationsregim. (Jag censureras till exempel på de största sociala medieplattformarna eftersom en amerikansk judisk organisation, Anti-Defamation League, anser att yttrandefrihet är dåligt för judar). Jag ser verkligen inte situationen som Spencer Quinn gör, med judarna som vita nybyggare och palestinierna som vilda apacher.
Men känslor av sympati går inte så långt i realpolitikens värld, för hur mycket jag än vill ha en värld där alla folk – palestinier, judar och amerikaner – lever i fred i sina egna hemländer, är det mycket få palestinier eller judar som återgäldar sådana känslor. Detta framgår med all önskvärd tydlighet i den nuvarande konflikten.
Återigen riktar båda sidor in sig på civila eftersom de är fast beslutna att genomföra etnisk rensning genom terror. Vart vill de att flyktingarna skall ta vägen? Båda sidor är ganska uppriktiga om detta. Judarna vill fördriva 3,5 miljoner palestinier till Europa och andra vita länder, och palestinierna vill fördriva mer än sju miljoner judar till samma destinationer. Men det är dåligt för vita människor, eftersom alla vita människor redan riskerar att förlora sina historiska hemländer på grund av massinvandring och låg fertilitet.
Varför hejar då så många andra vita nationalister på palestinierna?
Sionismens grundare, Theodor Herzl, ansåg att judar i diasporan hamnade i konflikt med sina värdbefolkningar eftersom de hade motstridiga värderingar och intressen. Hans lösning var att skapa en judisk stat. Om en jude accepterar Herzls analys av den judiska frågan och hans förslag till lösning, är han en sionist. Om en icke-jude som jag helhjärtat håller med Herzl och önskar judarna det bästa i deras eget hemland, kallas han antisemit. Men konflikter som denna får mig att känna att det är en väldig skillnad mellan mig och de vita nationalister som hejar på Israels förintelse.
Ja, på kort sikt kan sådana konflikter inte undgå att dra bort en del judisk arbetskraft från verksamheter som skadar vita, som att agitera mot yttrandefrihet och för öppna gränser. Ja, sådana konflikter är mycket lärorika för allmänheten när de ser att det amerikanska politiska etablissemanget bryr sig mer om Israels gränser än om Amerikas. Ja, den plötsliga normaliseringen av blodtörstig och krigisk nationalism och rashat mot palestinier i mainstreammedierna är också mycket lärorik. Men detta är triviala fördelar med tanke på vad som verkligen står på spel.
Om Hamas får som de vill kommer mer än sju miljoner judar att dyka upp i våra länder. Finns det någon pro-vit person som verkligen vill det?
Naturligtvis kommer Hamas inte att få sin vilja igenom. Men dessa attacker ökar sannolikheten för att vita länder i stället kommer att behöva ta emot ytterligare 3,5 miljoner palestinier. Hur kan någon pro-vit person heja på det?
Hamas hejaklack tänker naturligtvis inte så långt framåt. De ägnar sig bara åt känslomässig självbelåtenhet. Tyvärr är den känsla de hänger sig åt självdestruktiv. De hänger sig åt trots.
Trots innebär att man hatar sina fiender mer än man älskar sig själv. Jag kan inte låta bli att tänka att både Hamas och deras vita nationalistiska hejaklacksledare är gripna av illvilja. Pox Populi tar upp en mycket bra fråga:
“När Israel slår tillbaka mot Hamas med “överväldigande styrka” och med godkännande från dementa sionister och sionistiska toadies, påminns jag om Machiavellis ord: “Om en skada måste tillfogas en man, bör den vara så allvarlig att mannens hämnd inte behöver fruktas.”
Jag undrar vad Hamas trodde att de skulle vinna på denna attack, som visserligen var storskalig i förhållande till tidigare attacker, men ändå inte var i närheten av en fullskalig och förlamande attack. De måste väl ändå ha vetat att Israel skulle svara med all sin vrede.”
Svaret är att Hamas agerar av illvilja. De hatar sina fiender mer än de älskar sitt eget folk, så de är ivriga att skada judar, även om det inte leder till någon världslig fördel. (Det hjälper naturligtvis att muslimer tror att de kommer att belönas för självmordsattacker i himlen).
När man inser att det sällan slutar väl när olika folk ockuperar samma territorium, har man ett val. Man kan vältra sig i etniskt hat eller så kan man söka en lösning. Den lösning jag föredrar är skilda hemländer för skilda folk. Andra vita nationalister vill inte att judar skall leva någonstans eftersom de inte vill att de skall leva. Jag kallar dem utrotningsivrare. De är mycket upphetsade av den nuvarande konflikten. Men deras ståndpunkt är oförsvarbar.
Oavsett vilken sida som vinner i denna konflikt kommer de vita att förlora. Så om du frågar mig vilken sida jag står på, så står jag på min egen sida, den vita sidan. Om vita nationer hade pro-vita regeringar skulle de försöka lösa denna konflikt så att den judiska och palestinska diasporan på vår mark kunde återvända till fredliga hemländer, snarare än att växa genom ändlösa konflikter – konflikter som alltid har möjligheten att antända nya regionala eller globala krig.
Slutnot
Mike Peinovich på The Right Stuff tog det personligt när jag bad en kommentator som lekte utrotningsivrare att “gå tillbaka till TRS”. Han skriver: “. . . Greg Johnson anklagar mig och min webbplats för att vara utrotningsivrare …” Det är faktiskt felaktigt. Jag har aldrig anklagat Mike Peinovich för att vara en utrotningsivrare. Faktum är att hans eget politiska partis, National Justice Party, plattform tydligt säger att judar kan leva i ett NJP-amerika, så länge deras makt är begränsad. Punkt fyra i deras partiprogram lyder: “Vi stöder ett tak på två procent för judisk anställning i viktiga institutioner så att de bättre representerar den etniska och regionala befolkningsbalansen i landet.”
Peinovich fortsätter med att skriva:
“I vilket fall som helst förespråkar vi inte att någon skall utrotas, vi stöder helt enkelt inte åsikten att vit frigörelse och vit politisk makt kräver att vi bildar en allians med sionismen. Det är en absurd premiss, judarna har sin sionism och de vita är mer maktlösa än någonsin. Sionismen är motorn i de vitas maktlöshet. De behöver eller vill inte ha någon hjälp från oss. Varför erbjuda det gratis?”
Detta är en halmgubbe. Jag förespråkar inte en “allians” med sionismen. Ingen ingår allianser med maktlösa kommentatorer på Internet. Jag erkänner helt enkelt att sionism är etnonationalism tillämpad på judar. När det gäller påståendet att “sionismen är motorn i de vitas maktlöshet”, så beskriver det bättre diaspora-judarnas beteende, vilket sionismen var avsedd att bota.
Peinovich fortsätter:
“Vi stöder inte heller åsikten att vi måste ha en plan för ‘vad vi skall göra med judarna’ innan vi kastar av oss deras makt över oss. Jag är inte skyldig att ta hänsyn till min förtryckare innan jag bryter hans ok runt min hals. Inte heller palestinierna.”
För det första har Mike Peinovich faktiskt en plan för judarna, nämligen att begränsa deras makt i det amerikanska samhället. För det andra är Peinovich inte så upptagen med intifadan att han inte kan ta sig tid att tala om vart judarna skulle ta vägen om Israel föll. Han är trots allt en poddare. Han är en politisk kommentator. Att prata är hans grej. På den tid det tog att få ihop sitt svar till mig kunde han faktiskt ha berättat om vilken typ av “anpassning” till sin “förtryckare” han föreställer sig.
Source: https://www.sveating.se/p/palestinierna-och-judarna-ater-igen
Enjoyed this article?
Be the first to leave a tip in the jar!