De konservativa bevarar ingenting

1,765 words / 11:38

English original here

Uppläst version: Lyssna i en mediaspelare eller ladda hem som mp3. För att prenumerera på våra podcasts, följ denna länk.

De vita nationalisternas kritik av de konservativa är enkel: de bevarar ingenting. Därför måste vi sluta att slösa tid, energi och pengar på de konservativa och istället satsa på vit nationalism. Och det måste vi göra omedelbart, medan det fortfarande finns något kvar att bevara.

Varför bevarar inte de konservativa någonting? För att ett sådant bevarande kräver att de vinner politisk makt. En sådan seger kräver en konservativ majoritet. Konservativa väljare tenderar att identifiera sig med sitt land och dess historia, medan vänsteranhängare brukar vara alienerade från desamma. I Förenta staterna och andra vita länder faller det sig naturligt att konservativa väljare överlag är vita, medan vänstern brukar utgöras av en koalition av judar, icke-vita och alienerade vita (exempelvis liberala ideologer, feminister och sexuella avvikare).

De vita födelsetalen har fallit under ersättningsnivån i varje land världen över. Om denna trend fortsätter kommer de vita länderna att upphöra att existera. Vita befolkningar kommer att ersättas av icke-vita, genom såväl laglig som illegal invandring eller helt enkelt genom en ökning av den icke-vita befolkningen som redan existerar inom ländernas gränser. Om ett vitt lands befolkning minskar tillräckligt, kommer ett myller av icke-vita människor att förr eller senare marschera in och göra sig hemmastadda, även om landets gränser skulle vara stängda och det inte skulle finnas några icke-vita där från början. (Medan den vita befolkningen minskar världen över, förväntas befolkningen i det svarta Afrika att dubbleras fram till 2050).

I takt med att vita blir minoriteter i sina egna hemländer kommer det att bli omöjligt för konservativa politiker att vinna val. Därmed kommer det att bli omöjligt att genomföra en konservativ politik. Därmed kommer de saker som de konservativa älskar att försvinna. I Förenta staterna innebär detta konstitutionellt styre, ekonomiskt ansvarstagande, privat företagande, yttrandefrihet, religionsfrihet, rätten att bära vapen etc. Dessa företeelser hänger redan löst i vita länder och finns knappt i icke-vita länder.

På kort sikt kan det vara möjligt för konservativa att behålla makten på vissa platser i landet och kanske till och med att vinna representation på nationell nivå ibland, på grund av oförutsägbara faktorer som krig, svält, skandaler och bångstyriga väljarkårer. Men i det långa loppet kommer ett konservativt program att bli politiskt omöjligt, för vänstern kommer att ha skaffat sig en ny befolkning med starkt vänsterpräglade åsikter.

Kort sagt, de konservativa kommer inte bevara någonting eftersom de inte gör något för att bevara den vita majoritet som behövs för att de ska kunna vinna val.

Nu har de konservativa börjat puffa på den crackpipa som kallas ”minoritetsriktade budskap”. De intalar sig själva att icke-vita människor är ”naturligt konservativa” trots att ett konstitutionellt avgränsat styre, ekonomiskt ansvarstagande och individuella friheter knappt finns söder om Rio Grande, i Afrika och på alla andra platser där icke-vita är i majoritet. De kommer att krusa och lägga upp sig för de mörkhyade väljarna. De kommer att kvotera in svarta och latinamerikanska kandidater (Cain, Carson, Cruz, Rubio). De kommer snyftande be att Jesus mirakulöst trollar deras feta rövar till maktens bänkar för ytterligare en mandatperiod. Vad som helst för att undvika konsekvenserna av den långsamma och hänsynslösa nedräkningen till de vita människornas demografiska Harmagedon.

Vita liberaler sitter förstås i samma båt. Båda grupperna är medvetna om att de är på väg att dö ut. Ingen av grupperna kommer att lyfta ett finger för att stoppa denna utveckling. Och när båda grupperna begrundar sina värderingars framtid i en färgad värld, hoppas de båda att de ska lyckas konvertera sina ersättare, att deras försvagade kroppars ideologi ska reinkarneras i de svärmande mörka massorna. De frågar aldrig sig själva varför livskraftiga folk frivilligt skulle anamma de värderingar som fått den ras som skapat de största politiska och ekonomiska makterna i världshistorien, att självupptaget förbruka allt, öppna sina gränser och ge bort allt till de folk som de egentligen borde ha föraktat.

Det enda sättet för de konservativa att kunna bevara någonting är att bevara den vita majoritet som är naturligt konservativ. Det är genomförbart. De vitas demografiska nedgång är inte ett kosmiskt mysterium. Det är den förutsägbara konsekvensen av dåliga politiska beslut: positiv särbehandling, feminism, integrationspolitik, öppna gränser och ekonomisk globalisering till att börja med. Det kan åtgärdas med bättre politik som börjar med stängda gränser, att utestänga illegala invandrare från arbete, utbildning och sociala förmåner; och slutligen ska de som inte frivilligt lämnar landet deporteras.

Att rädda den vita majoriteten kommer inte att bli lätt. Det blir svårare för varje dag som passerar. Men det kan genomföras, vilket jag beskriver i min essä “The Slow Cleanse”. Det enda vi saknar är den politiska viljan. Varför är då de konservativa så negativt inställda till att göra det som kan rädda dem och deras värderingar från utplåning? Varför är de villiga att sätta sitt hopp till den mer tveksamma och svåra metoden att försöka övervinna en växande icke-vit majoritet till konservatismen?

Svaret är enkelt: likt en elefanthjord som störtar ut från en klippa, skrämda av en liten mus, förgör de konservativa sig själva, sina värderingar och sina länder på grund av rädsla för ett enda ord: ”rasism”. Under rådande förhållanden anses det fullständigt legitimt för judar, svarta, asiater, latinamerikaner – alla utom vita – att se sig själva som en etnisk grupp och att kämpa för sina gemensamma intressen i den politiska sfären. Men för vita skulle ett liknande beteende utgöra rasismens kardinalsynd. Och de konservativa är villiga att synda ganska mycket – att ljuga, bryta eder, att förråda både sin valmanskår och sitt land – men de skulle hellre dö än att bli kallade för rasister. De skulle även föredra att vi alla dog ut, ett vägval som våra fiender applåderar.

Vita människor får endast tänka på sig själva som mänskliga varelser med allmänmänskliga intressen vilka inte får hamna i konflikt med andra människors intressen. Vi får endast gynnas som grupp om vinsten tillkommer hela mänskligheten. Detta är grunden för de konservativas desperata försök att övertyga de svarta och bruna om fördelarna med ett konstitutionellt styre och fritt företagande, som om detta skulle vara en rasneutral universell ideologi snarare än ett uttryck för specifikt europeiska sedvänjor, vilka inte kan överföras till alla världens hörn och som inte kan bibehållas i våra egna hemländer när vi själva väl har blivit ersatta av icke-vita.

De konservativa är förstås inte för fina för att frimodigt vädja till de icke-vitas etniska intressen. Det är endast vita etniska intressen som är tabu. Som jag formulerade det i min artikel “The Conscience of a Cuckservative”:

Genom att betrakta vädjan till vitas människors etniska intressen som helt enkelt omoraliska, spelar … Republikanerna efter de regler som har dikterats av Demokraterna. Och Demokraterna har förstås riggat spelet till sin egen fördel.

Föreställ er den amerikanska politiken som ett pokerspel. Varje etnisk grupp har en plats vid bordet och ett antal spelmarker som motsvarar deras sammantagna rikedom och makt. Vita har den största mängden marker. Men alla grupper, utom vita, tillåts spela ut ett jokerkort, ”raskortet”. Oavsett hur stor vår ursprungliga fördel än är kommer vi, om vi spelar efter dessa regler, att förlora hand efter hand till dess att vi helt har gett upp vår rikedom, vår makt, vårt land, och den eventuella kontroll som vi hade över vårt öde – eller så välter vi bordet och vägrar att spela ett spel som är riggat emot oss.

Jag brukade tro att de konservativa saknade principer. Med de är egentligen väldigt principfasta. Problemet är att deras principer är tillhandahållna av deras fiender, och om vi agerar efter dessa principer kommer vi att gå under.

I Amerika börjar de konservativa emellertid att oroa sig. Det sved att sticka sig på den ”cuckservativa” taggtråden; de är oroade över den alternativa högerns framgångar; och de är livrädda för Donald Trump, som egentligen står för en återhållsam, icke-raslig form av nationalism. Men när deras skitsnack synas i sömmarna går de konservativa bara på ännu hårdare, precis som deras politiskt korrekta vänsterkusiner. Ett typexempel är David Frenchs artikel i National Review, “The Race-Obsessed Left has Released a Monster it Can’t Control”, där han helt riktigt hävdar att en vänstervriden antivit politik främjar framväxten av en högervriden vit identitetspolitik (som utgör ”monstret” i Frenchs artikel).

French är dock mest brydd om att hans egna händer inte ska fläckas av ”rasism”. Så han rekommenderar oss därför att ignorera det faktum att vi attackeras i egenskap av vita och hävdar att vi istället borde fokusera på ”universell mänsklig värdighet och att vi alla är skapade i Guds avbild”. Problemet med sådan högsinnad religiös universalism är att den inte förhindrar angreppet från den antivita identitetspolitiken. Den bedövar oss bara när de organiserade etniska intressegrupperingarna gnager på våra inälvor.

Som F. Roger Devlin så träffsäkert uttrycker det i sin essä “Why I Write”:

De traditionella konservativa som fortsätter att varna oss för den ”biologiska determinismens” faror dömer i en allt högre grad ut sig själva till irrelevans. Påståendet att ”rasen inte är allt” stämmer förstås, men det är inte ett särskilt relevant påstående för den situation som vi nu befinner oss i. För det är inte vi som är angriparna i den strid som nu utkämpas. Och i varje strid är det angriparnas privilegium att välja angreppspunkt: om de attackerar på marken, har man inte möjlighet att försvara sig till sjös.

Rasen är allt för våra fiender, och det är ur denna vinkel som de valt att angripa hela vår civilisation. Det är också här som de har åstadkommit sina främsta triumfer: detta åskådliggörs på det sätt som ”konservativa” grupper känner att de måste efterhärma egalitärernas språkbruk för att själva bli hörda. Dessa välmenande men naiva vänner till vår civilisation ger i praktiken sitt samtycke till att utgöra en ”kontrollerad” opposition.

Ju mer vi försöker undvika att behandla rasfrågan direkt, desto mer kommer våra fiender att utnyttja sitt övertag på just denna punkt. Strategiskt gör de rätt i detta. Och de kommer fortsätta tills vi överger vår defensiva position och istället attackerar dem på deras egen hemmaplan.

Vår tids stora strid står om ras och identitet. Våra fiender känner till detta, men våra vänner gör det inte. De konservativa bevarar ingenting eftersom de vägrar att kämpa. Vita människor står under attack som ras. Det konservativa svaret stannar emellertid vid att mumla något otydligt om mänsklig värdighet för att sedan byta ämne till frågan om etanolsubventioner. Vita kan endast försvara sig själva som ras. Vi kan endast bevara konservativa värderingar genom att bevara vår ras. Vi måste omfamna den vita rasliga identitetens politik. Den enda sanna konservatismen är den vita nationalismen.