Viking rune stone and grave mounds at Anundshog
3,713 words
English original here
Författarens kommentar:
Den här artikeln presenterades vid en nyligen hållen sammankomst av Rune-Gild i Bastrop, Texas. Den är med respekt och tillgiven dedikerad till Edred Thorsson och hans fru Crystal Dawn.
1. Introduktion: runorna och filosofi
För några år sedan skrev jag en artikel betitlad “Philosophical Notes on the Runes” (den finns inkluderad i min senaste bok Summoning the Gods). Som titeln antyder så är artikeln ett försök att göra filosofiska tolkningar utav varje runa. Vad jag i princip gjorde var att ta Edreds tolkningar av runornas betydelser i Futhark och Runelore och framlägga mina egna kommentarer till dessa, genom att relatera till den västerländska filosofiska traditionen. Min huvudsakliga källa var tysk filosofi och jag ordnade runorna i ett kvasihegelianskt system.
I den här presentationen avser jag undersöka förhållandet mellan runor och filosofiska idéer på en djupare nivå (på vad som ibland kallas för en ”metanivå”). Förhållandet som jag kommer avhandla är trefaldigt: mellan myt, runorna och filosofi. Min avsikt är att här verkligen komma till en mer fundamental förståelse för vad runorna är exakt.
För att börja så skulle det helt klart vara felaktigt att beskriva runorna som en ”filosofi”. Här lutar jag mig återigen på Hegel. Hegel grupperade filosofi tillsammans med konst och religion som de tre högsta uttrycken för vad han kallade den mänsklig själen. Vad de har gemensamt är att de är tre angreppssätt för att uppnå en förståelse för själva existensen natur, och människans plats i den. Han såg dock filosofi som fundamentalt skild från de andra två. Konst och religion uttrycker båda sanningen genom bilden: myter, berättelser, poesi, musik, och visuella representationer av olika slag. Filosofi å andra sidan försöker framföra sanningen i en rent konceptuell form. Den håller sig från bilder och symboler.
Enligt Hegels syn utgör runorna helt klart ett filosofisystem. Men i så fall, hur skall vi kategorisera dem? Eller skyr de kategorisering?
För det första så är runor bara möjliga att förstå inom ramarna för den germanska religionen och mytologin. Vidare så verkar de härstamma från vad oftas kallas mytisk-poetiskt tänkande (en poäng jag kommer återkomma till senare). Med andra ord involverar de tänkande om världen och människan i termer av bilder och symboler, istället för abstrakta koncept. Så det är frestande att påstå att runorna tillhör myternas värld. Men detta är också helt klart inte sant. Myter är berättelser. Även om det finns berättelser om runorna och några av dem hänvisar till figurer eller element ur germansk mytologi så är inte runorna i sig själva myter som sådana.
I verkligheten är runorna varken filosofi eller myt – utan, som jag kommer argumentera för, de visar element ur båda. I korthet så är runorna väldigt nära det som man ibland inom filosofi kallar en ”kategorisk ontologi”: en artikulation av verklighetens natur genom ett antal olika fundamentala idéer. Den problematiska termer här är såklart ”idéer”, eftersom detta verkar föreslå ”koncept”, och runorna är inte abstrakta koncept utan bilder eller symboler av olika typ. Jag syftar här inte specifikt på de skrivna stavformerna, utan på runornas namn (eller vad de namnger). Låt oss se på några exempel.
2. Betydelsen av boskap
Fehu (ᚠ), [5], betyder som vi alla vet ”boskap”, ”rörlig egendom” eller ”välstånd”. Runorna syftar dock inte på dessa betydelserna i ett rättframt och bokstavligt manér. I Runelore skriver Edred om Fehu: ”Inom kosmologin är detta den sanna utåtriktade kraften för den primala kosmiska elden – den utvidgande kraften som svarar för kontraktion och solidifikation av is.” I artikeln ”Philosophical Notes on the Runes” tillskrev jag konceptet ”expansiv kraft” till Fehu. Fehu är dock inte konceptet ‘expansiv kraft’. Fehu är boskap. Konceptuella tolkningar av runor och formler som ‘expansiv kraft’ är tolkningar av Fehus mening, det vill säga, av boskaps betydelse. De är inte runorna själva eller motsvarighet till det.
Frasen som jag precis använde, ”boskaps betydelse”, framstår som konstig och kanske lite komisk. Den är ändå en ledtråd som kan hjälpa oss förstå vad exakt en runa är. Om man tittar på översättningar av runornas namn så kommer man slås av det enkla faktum att de syftar på objekt eller fenomen som var del i det dagliga livet – av ”livsvärlden”, om du så vill – hos de gamla germanska folken. Man måste kolla på översättningen av runnamnen, istället för de ursprungliga namnen på fornnordiska, fornengelska, urgermanska och allt vad ni nu har, eftersom dessa framstår som konstiga, avlägsna och magiska för oss. Så, betrakta vad dessa konstiga namn betyder: boskap, oxe, törntagg, vagn, fackla, gåva, glädje, hagel, behov, is, skörd, gran, älg, sol, björk, häst, dag, osv.
Vad som skett vid varje fall är att någon välbekant särdrag i världen eller mänsklig erfarenhet har blivit utvald och befästs med en mening som går bortom det direkt uppenbara. Ett bättre sätt att uttrycka det vore att säga att vid varje fall så har ett bekant någonting tagits som en ledtråd, indikator eller symbol av en något mer fundamental och långtgående princip, fenomen, eller kraft. Med andra ord, med runan Fehu upplevde våra förfäder verkligen ”boskaps betydelse.” Boskap blev för dem en symbolisk indikator för någonting som har med något mer än enbart kor att göra. Boskap är inte bara boskap, det är en symbol för en expansiv kraft (för att använda vår ”filosofiska” formulering).
Det hela är dock faktiskt mer komplicerat än så här. Det skulle vara mer tydligt att säga att boskap togs som ett exempel av expansiv kraft. Boskap symboliserar inte blott detta, likt den amerikanska örnen symboliserar Amerika; boskap togs för att vara genomsyrad med denna kraft och därmed alltså exempel på den. Med andra ord, ett uttryck for den expansiva kraften (boskap) togs för att stå för hela fenomenet.
Detta verkar indikera att runorna är exempel på vad den italienska filosofen Giambattista Vicokallade ”fantasifulla universalier” Dessa kontrasterade han med ”begripliga universalier.” Ett exempel på en fantasifull universalia i aktion är när en bard sjunger lovsånger till en modig man och säger ”Han är Sigurd.” I det här fallet så är en individ, Sigurd, symbol för egenskapen att vara modig. En begriplig universalia, å andra sidan, är ”mod”; det är ett abstrakt koncept abstraherat from ett antal exempel på modiga individer. Istället för att säga ”Han är Sigurd,” skulle barden kunnat ha sagt: ”Denna man uppvisar mod.” (Men då skulle förstås inte barden vara en bard, utan en filosof.” Runorna är helt uppenbart ett system av sådana fantasifulla universalia i vilka vissa bestämda föremål i våra förfäders livsvärlds tas som exempel på olika fundamentala egenheter av existensen.
Mentaliteten som tänker i termer av fantasifulla universalier kallas ofta ”mytisk-poetisk,” och det är uppenbart hur fantasifulla universalier formar basen för både myt och poesi. Det mytiskt-poetiska sinnet är ett sinne som framstår som väldigt främmande för de flesta av oss som är vana vid att behandla nästan enbart begripliga, abstrakta universalier.
För att förstå vad som möjliggör den mytisk-poetiska mentaliteten är det inte tillräckligt att säga att den använder begripliga universalier. Den mytisk-poetiska mentaliteten i sig själv möjliggörs utav något mer grundläggande: en radikalt annorlunda syn på världen. Den innefattar att se världen omkring oss laddad med symbolisk innebörd. Med andra ord, det mytisk-poetiska sinnet läser världen såsom vi skulle läsa en berättelse eller dikt och försöka identifiera symbolisk mening inkodat av författaren. Det mytisk-poetiska sinnet hos våra förfäder såg i grund och botten världen som en text som behövdes tolkas.
Detta är ett extremt svårt perspektiv för oss att tänka oss tillbaka till. Det som vi dock måste förstå oavsett hur svårt det är att förstå, är att våra förfäder bokstavligt såg boskap, hagel och björk mer än blott boskap, hagel och björk. Istället sågs dessa som levande, materiella ledtrådar till de kosmiska krafternas verklighet och principer, och ledtrådarna till meningen med livet.
För att återvända till vår fråga rörande relationen mellan runorna till filosofi och myt så sade jag tidigare att runorna innehåller egenskaper av båda. Jag kan nu uttrycka detta mer precist. Runorna fungerar väldigt mycket som en kategorisk ontologi, som ger oss de fundamentala kategorierna i vilka verkligheten kan förstås. I motsats till filosofins kategoriska ontologier (såsom vi finner dem i Plato, Aristotles, Kant, Hegel och Husserl) så är inte runorna abstrakta begripliga universalier, de är fantasifulla egenskaper födda i det mytisk-poetiska sinnet. Händelsevis ser vi samma sak i kategorierna i den indiska Samkhyasystemet och i det kabbalistiska sefirot, vilka också utgör mytisk-poetiska, kategoriska ontologier. Vi ser det också i den tidigt moderne tyska mystikern Jacob Boehme, som Hegel ansåg vara den första tyska filosofen.
Det kan ses som att runorna i en viss bemärkelse befinner sig i mittpunkten mellan myt och filosofi. Så innebär detta då att filosofi och uppkomsten av begripliga universalier utgör ytterligare ett steg framåt framför runorna? Jag kommer återvända till den frågan längre fram efter att ha redogjort för några andra frågor.
3. Ansuz, Tiwaz och Ingwaz
För det första [6], någonting som är väldigt intressant med runorna är att de inte utgör ett ”slutet system”. Vi kan avgöra detta från det enkla faktum att futharken ändrats över tid: den kontraherar och expanderar. Med andra ord så läggs nya runorna till eller så skalas runor bort. Jag tror inte att de primära anledningarna till detta är lingvistiska; jag tror att anledningarna är ideologiska eller filosofiska. Den yngre futharken har som vi vet 16 runor, åtta färre än den äldre futharken. Strömlinjeformades systemet av funktionalitetsskäl, eller var det ett resultat utav metafysisk reflektion? Jag är böjd att tro att det var det senare. Idealet i båda mytisk-poetiskt tänkande och i filosofi (och även i vetenskap) är att förklara allting i termer av så få principer eller ”egenskaper” som möjligt – så några blir förstådda som att de innefattas av andra, eller helt enkelt är överflödiga.
Här är ytterligare en fråga: det måste noteras att det finns tre runor i den äldre futharken som inte riktigt stämmer in i analysen av runorna som jag redogjort för hittills: Ansuz (ᚨ) , Tiwaz (ᛏ) och Ingwaz (ᛝ). Dessa är alla inkluderade i den Anglofrisiska futharken, men i den yngre futharken har Ingwaz försvunnit. Jag hävdade tidigare att runorna syftade på egenskaper i våra förfäders livsvärld – saker som de upplevde direkt eller handgripliga, såsom olika djur, träd, naturfenomen, mänskliga känslor och mänskliga egendomar, osv. Ansuz, Tiwaz och Ingwaz verkar dock inte passa in i det mönstret. Ansuz är Odens motsvarighet, Tiwaz är Tyr och Ingwaz är guden Ing.
Om vi bortser från Ansuz för ett ögonblick, så notera att Tyr är en himmelsgud och Ing är en världslig gud. Så detta är gudsnamn, men dessa gudsnamn hänvisar oss till himmel och jord. Men varför utskiljs himmel och jord med gudsnamn? Det är för att himmel och jord upptog en helt annan position i våra förfäders livsvärld än vad de övriga objekten som blev namn på runor gjorde. Det som de övriga runorna symboliserar antingen existerar eller händer på jorden eller i himmelen. Solen och haglet uppenbaras i himlen till exempel, medan oxen strövar på jorden, och vagnen rullar på den, och björk och gran växer på den. Glädje, gåva och behov är mänskliga fenomen som också upplevs på jorden. Himmel och jord utgör alltså gränserna för området där fenomenen upplevs eller gör sin närvaro känd. Himmel och jord upplevs inte utav oss på samma sätt som objekt i himmelen och på jorden. På ett verkligt sätt är himmel och jord påtagliga, men de är inte objekt eftersom vi aldrig ser deras avgränsning: från vår referenspunkt på jorden upplever vi inte himlens avgränsning eller jordens. Mellan himmel och jord är där allting utspelas, men de framstår inte i sig själva som objekt inom ett större sammanhang eller horizont. Detta ger himmel och jord en väldigt speciell sorts fundamentalitet: de är de yttersta sammanhangen eller horisonter för allting annat. Tiwaz och Ingwaz avser alltså delar av våra förfäders livsvärld, himmel och jord i deras heliga eller gudomliga avseende. Denna helighet sågs, kändes och hördes – men inte med ögon, händer eller öron. Det var (eller är) en reell egenskap hos himmel och jord – en egenskap som numera gömmer sig för oss moderna människor.
Hur är det då med Ansuz? Edred Thorsson berättar för oss att Ansuz syftar på en ”suverän, nedärvd gud”, och att detta såklart syftar till Oden. Här kommer jag att argumentera för att denna runa faktiskt syftar till en egenskap i våra förfäders livsvärld.
Kom ihåg att jag tidigare sade att det mytisk-poetiska sinnet läser naturen som vore det en text. Låt oss fundera lite mer på implikationerna av detta. Det innebär att man tar världen för att vara laddad med symbolisk mening; det innebär att man inte tar något som finns i världen som ett resultat utav misstag eller slump (i förbifarten kan nämnas att detta är mentaliteten bakom tolkning av omen och järtecken); det innebär att se en medveten intention bortom allting. Bakom varje text laddad med mening finns det alltid en författare som laddat texten med mening. Det måste med andra ord finnas en Allfader till världen själv.
Att se en Allfader bakom världen såsom den framstår för oss, som manipulerar dess uppenbarelse och skickar tecken till oss är inte ett medvetet val eller påhitt. Vad jag argumenterar för är att det är en fundamental egenskap hos det mytisk-poetiska sinnet. Ett sinne som läser världen som en text där ingenting händer av slump kommer att se en bakomliggande intelligens till världens händelser. Det finns en ömsesidig implikation här emellan. Alltså så kan vi på ett sätt säga att alla de andra runorna implicerar att Ansuz betyder Oden, för sinnet som tolkar världen symboliskt och känner runorna känner närvaron av deras författare. Som jag sade tidigare så förnimmades även heligheten hos jord och himmel, men inte med de fem sinnena. Här pågår något liknande: närvaron av Oden, alltings författare, känns lika påtaglig som saker ses, ljud hörs eller beröring känns. Men blott av dem som innehar den mytisk-poetiska mentaliteten. De övriga kan bara förstå detta på ett abstrakt sätt. Detta är en poäng jag kommer återvända till inom kort.
Den intelligensen som det mytisk-poetiska sinnet såg i världen var inte samma intelligens som upplysningsfilosoferna postulerade. Våra förfäder var inte villiga att ignorera allting som måste ignoreras för att se det som en urverksuniversum och den bästa av alla möjliga världar. De införstådda med det som var konstigt, besynnerligt, absurt och fruktansvärt med existensen. Så deras Allfader, deras författare till naturen var ingen välvillig urmakare, utan en farlig, nyckfull och oförutsägbar gud; den vilda jaktens gud; stridsextasens gud, som ställde stamfränder mot varandra och som rev ner det gamla och inledde den nya strävan.
4. Slutsats: runorna eller filosofi.
Låt oss nu återvända till frågan som ställdes tidigare [7], om runorna upptar en mittposition mellan myt och filosofi, utgör då filosofi någon form av framsteg bortom runorna? Jag kan tänka mig att någon som tolkar det jag skrivit tidigare antar att jag menar att runorna utgör ett halvvägshus mellan myt och filosofi.
Hegel skulle säkerligen anta positionen att filosofi utgör ett framsteg bortom runorna (det skall dock nämnas att Hegel aldrig sade något specifikt om runorna). Hans argument skulle nästan helt säkert vara att filosofi står på en högre nivå än runorna eftersom filosofiska tankar (brett tolkat) behövs för att tolka runornas betydelser. Runorna tolkar inte sig själva när allt kommer omkring. De måste ges filosofiska och konceptuella betydelser (såsom Edred gör när han förklarar runornas esoteriska betydelserna i Runelore och andra texter). Hegel skulle dock argumentera för att om det är filosofiskt tänkande som visar oss runornas betydelse, så är inte då filosofi en diskurs på högre nivå? För att generalisera detta så skulle Hegel hävda att filosofi befinner sig på en högre nivå än det mytisk-poetiska tänkandet eftersom filosofiskt-konceptuellt tänkande behövs for att tolka myter, symboler och bilder och för att avslöja deras innersta betydelse. Detta är ett kraftfullt argument som inte kan ignoreras.
Det finns dock en väldigt enkelt svar till detta. Om filosofi och dess begripliga universalier måste förstås för att tolka produkter från mytisk-poetiskt tänkande så är det inte därför att vi har ”avancerat” bortom det mytisk-poetiska tänkandet, det är för att denna formen av tänkande har förlorats för oss (och den förlusten är inte nödvändigtvis ”framsteg”). För de som är fördjupade i mytisk-poetiskt tänkande så förstås betydelsen av symboler och sammanhang utan behovet av filosofiskt-konceptuellt tänkande. Den filosofiska tolkningen av runorna är något vi ägnar oss åt enbart för att runornas betydelser inte längre är lika uppenbar för oss, så som de var för våra förfäder.
Låt mig dra en parallell. Antag att jag är professor i engelska och jag citerar en diktvers för en förstaårsstudent: ”Gather ye Rosebuds while ye may, / Old time is still a-flying: / And this same flower that smiles to-day / Tomorrow will be dying.” Antag att studenten reagerar genom att säga ”Jag förstår det inte.” Jag ger honom då hemläxa: kom tillbaka på måndag och förklara för mig vad versen betyder. Efter mycket tankemöda kommer han så tillbaka på måndag och säger ”Det innebär att vi borde leva nu medans vi har chansen eftersom vi alla kommer dö till slut.” Jag ger honom betyg A, men jag tvivlar på att diktens författare, Robert Herrick, skulle anse att studenten hade avancerat till en högre nivå av förståelse. Herrick skulle bli förfärad över att det behövdes analys för att förstå meningen med hans dikt – en mening som de mer känsliga själarna på Herricks tid hade förstått direkt, utan behovet av en kvälls analysarbete, teoretiserande och möjliga besök på Wikipedia.
På samma sätt, det är inte självklart att våra förfäder uttryckte saker som de hade förstått bättre om filosofi fanns på deras tid. Nej, de förstod dessa saker utan filosofi. Runornas system avslöjar världens karaktär för dem utan behovet av konceptuella tolkningar av systemet. Vi måste också vidkänna att alla dylika filosofiska tolkningar enbart trevar efter runornas betydelser. Det finns verkligen ett argument som måste sägas att dessa fantasifulla universalier befinner sig på en högre nivå än de begripliga universalierna, eftersom de tycks innefatta djup som inte kan förstås fullt ut, utan måste tolkas konceptuellt.
En gnatande fråga återstår: hur förlorade vi det mytisk-poetiska tänkandet? Hur blev det fantasifulla universalierna ersatta av de begripliga universalierna?
Till att börja med så är Hegel korrekt när han säger att filosofi är abstrakt och att den tenderar att undfly det sinnliga. Och det sinnliga innehållet i det mytisk-poetiska tänkandet har sitt ursprung i ett folks nedsänkthet i en viss livsvärld: i en specifik miljö eller ekosystem, och det kontinuerligt utvecklande levnadssättet hos ett folk som befinner sig i den specifika miljön under lång tid. Det framstår därmed som rimligt att anta att skiftet från de fantasifulla till det begripliga universalierna, från det mytisk-poetiska till abstrakt tänkande, på något sätt sammanfaller med ett folks frånkoppling till dess ursprungliga livsvärld.
Detta kan ske på olika sätt. Det kan ske som ett resultat utav folkets undanträngning från sitt ursprungliga hem, och en efterföljande rotlös migration. Det kan också ske på grund av uppkomsten utav städer, där invånarna till stor del är avskiljd från direkta konfrontationer med naturen, och utsatt för influenser från invandrare från andra kulturer; med andra ord, kosmopolitism. Stora kulturella svängningar kan även bidra till processen: till exempel uppkomsten utav demokrati i det antika Grekland, av den efterföljande, gradvisa erosionen av Tradition genom individualism, relativism och hedonism.
Dessa observationer för oundvikligen tankarna till dagens predikament. Vi är inte mytisk-poetiska tänkare, och våra förfäders livsvärld, i vilken runorna uppkom, är inte vår. Är då, även om vi kan erkänna de filosofiska tolkningarna av runorna som ett skralt substitut till att inneha våra förfäders mentalitet, är det då det bästa vi kan göra?
De sista kända uroxarna dog i Polen 1627. Vi känner inte längre det heliga med jord och himmel. Björk och gran är blott björk och gran för oss. Detta innebär oundvikligen att även om vi som germanska hedningar strävar efter att återuppliva våra förfäders traditioner, så deltar vi inte i traditionerna på samma sätt som de gjorde – helt enkelt därför att vi inte bor i samma värld. Denna avgrund mellan oss och våra förfäder och deras seder är smärtfull för oss, men det är klart hur vi skall överkomma det. För oss kvarstår alltid hedendom på ett verklig sätt som ett ideal vi strävar efter. (Jag tvekar dock att påstå att det är lika legitimt för oss att kalla oss hedningar idag som det är för kristna att kalla sig kristna – eftersom de också strävar efter att leva i en värld som gått förlorad.)
Till slut kommer någon föreslå att vi borde inrätta en ny samling runor härledda från vår egen livsvärld. Jag kan dock inte acceptera något sådant. Jag kan inte acceptera en furhark med saker som ”facebook,” ”ups,” ”thugz” (med z), ”amazon,” ”redbox,” och ”kmart.” och jag tror alla här känner på samma sätt. Varför? Eftersom vi alla är övertygade om att vårt nuvarande samhälle och livsstil är försämrad; att det inte finns någonting naturligt och hälsosamt i vad som är vår livsvärld. Vårt enda alternativ är således att försöka rekonstruera och återskapa våra förfäders traditioner.
Det enda sättet att återgå helt och på riktigt till de traditionerna skulle vara genom en renovering av deras livsvärld: en återgång till den naturalistiska miljön i vilken de levde och till deras levnadssätt. Det finns fortfarande stora vildmarker där ute, men det skulle inte vara tillräckligt att enbart köra en stor del utav den och återskapa en germansk bosättning. Deltagande skulle vara tvungna att vara helt ovetandes om modern kultur: de skulle inte kunna ha några minnen av moderna attityder, moderna uppfinningar och popkultur; de skulle inte ens kunna ha något minne utav modern historia.
De skulle vara tvungna att se världen omkring sig med friska och okorrumperade ögon. Om en sådan situation skulle kunna skapas så tror jag att de gamla formerna, den forna seden, skulle återskapa sig själva bland vårt folk, i interaktionen med naturen. Himmel och jord skulle återigen upplevas i sin heliga dimension. Björk och gran skulle återigen bli mer än enbart olika sorters ved. Och Odens närvaro skulle kännas återigen, djupt inne i skogens mörker.
En sådan situation skulle dock enbart kunna uppstå genom en komplett förstörelse av den moderna världen och minnet utav den. I korthet finns hoppet i Ragnarök.
Source: https://www.realisten.se/2013/07/20/vad-ar-en-runa/