3,623 words
English original here
Följande kapitel från boken Sexual Utopia in Power av F. Roger Devlin är en fullständig version av en artikel som publicerades i förkortad version i American Renaissance, volym 19, nummer 6, juni 2008.
I mitten av det ”glada tjugotalet”, medan Amerika upplevde en tid av fred och välstånd, utfärdade den framstående litteraturkritikern Irving Babbitt en olycksbådande varning:
Sexuell hämningslöshet [skrev han] orsakar en fruktansvärd förödelse i samhället. De resulterande sjukdomarna […] är ett hot mot den vita rasens framtid. […] Det finns onekligen ett samband mellan en viss typ av […] hedonistisk individualism och ett fallande födelsetal. Fransmän såväl som infödda amerikaner riskerar, om man ska tro statistiken, att försvinna från jordens yta. Där befolkningen ökar sker det, enligt uppgift, på bekostnad av kvaliteten. De grupper där man tidigare kunde finna ett ledarskapsmaterial dör nu ut medan underlägsna och degenererade släkten förökar sig ohämmat.
När Babbit övervägde möjliga sätt att avhjälpa dessa problem uppmärksammade han dock: ”Det finns inga övertygande belägg för att en individ kan förmås att kontrollera sina drifter utifrån generella överväganden såsom att värnandet av landets bästa eller […] det bästa för den vita rasen som hotas av ‘den färgade flodvågen’.” Han fortsätter med att argumentera för att det traditionella idealet av självbehärskning skulle ha större praktisk påverkan än en explicit eugenisk befolkningspolitik. Man kan här tillägga att yttre omständigheter ofta är mer effektiva än båda delarna. Faktum är att det var disciplinen, föranledd av den stora depressionen och andra världskriget, som faktiskt satte stopp för tjugotalets extravaganser (sexuella och andra). De svåra tiderna följdes av babyboomen, vilket inte var någon slump. Men babyboomen visade sig vara en engångsföreteelse. Idag har det sexuella beteendet i västvärlden urartat på ett sätt som Babbit aldrig hade kunnat föreställa sig. Hans varningar är mer aktuella nu än när han skrev dem.
Och jag vill särskilt understryka hans ståndpunkter om att etnopolitiska strävanden inte nödvändigtvis bäst uppnås genom att man förordar en explicit rasmässig befolkningspolitik. Även om det är viktigt att publicera korrekt information om rasfrågan, kan vi inte få vår civilisation att fortleva endast genom att vinna debatter om IQ-mätningar. Idéer kan ha konsekvenser men de avlar inga barn. Och vanligt folk fattar inte livsavgörande beslut om äktenskap och barn utifrån vetenskapliga slutsatser eller etnopolitiska överväganden.
Jag vill till och med avråda från att lägga allt för stor vikt vid frågan om blandäktenskap. Vita verkar faktiskt mindre benägna än andra att gifta sig utanför sin grupp: Sam Francis har kallat antalet försumbart. Å andra sidan finns det en stor mängd vita kvinnor som antingen inte reproducerar sig alls eller som gör det under själversättningsnivån. Ändå verkar många nationalister vara mer oroade över ett blandäktenskap än femtio barnlösa vita par. Anledningen är förmodligen att de lätt kan iaktta den vita kvinnan som kör sitt mörkhyade barn i en barnvagn. Men de kan inte se alla de vita barn som andra kvinnor aldrig sätter till världen. Det största hotet mot ett land behöver inte alltid vara det som slår en i ögonen.
Jag vill dela med mig av några tankar om det direkta hot som riktas mot vårt folk och vår civilisation av en företeelse som många nationalister kanske inte bryr sig om eftersom den inte är etniskt betingad: Den sexuella frigörelsen. I min essä ”Sexual Utopia in Power” förklarade jag varför ett polygamt parningsmönster ofrånkomligen leder till äktenskapets sammanbrott som institution. Det beror inte på att onda män förmår att utnyttja hjälplösa och oskyldiga töser; det är helt enkelt resultatet av kvinnors fria och socialt ohämmade valmöjligheter. Kvinnorna konkurrerar med varandra om att para sig med de mest attraktiva hannarna, på ett sätt som vi kan observera direkt motsvarar beteendet hos andra däggdjur. Även bland människoarten är polygama samhällen ingenting nytt, och mycket är känt om hur sådana samhällen fungerar. Det råkar vara så att den mest polygama delen av världen är en region av särskilt intresse för oss amerikaner – den är ingen mindre än Västafrika, vår egna svarta befolknings forna hemland. En titt på det västafrikanska samhället kan ge oss insikter om vart det västerländska samhället är på väg idag.
En speciell egenhet i regionen är att det är kvinnorna som producerar nästan all mat: En antropolog kallar det ”det kvinnliga jordbrukets region framför andra”. Det beror inte på att afrikaner har en upplyst och progressiv uppfattning om kvinnors karriärmöjligheter, utan på att det västafrikanska jordbruket bedrivs med ovanligt primitiva metoder. Odlingen är omfattande snarare än effektiv, och verktygen består av enkla hackor som kvinnor kan hantera lika bra som män. Europas mer utmanande klimat har däremot krävt en arbetsintensiv odling med plog, vilket gjort kvinnorna beroende av manliga arbetsinsatser.
Eftersom Västafrikas kvinnor kan försörja sig själva, och ofta även sina män, behöver inte männen oroa sig för kostnaderna som det medför att ta sig ett flertal fruar. En hustru kan till och med, till skillnad från vad man skulle kunna tro, själv komma att uppmuntra sin make till att gifta sig med ytterligare en kvinna. Detta eftersom det vanligtvis avlastar henne från en del arbetsbördor. När det gäller männen – ja, de kan njuta av en ansenlig fritid, vilken de spenderar med grannfejder, handgemäng, dryckenskap och jakt på nya bihustrur. En holländsk resenär har lämnat en underhållande beskrivning av en tidstypisk polygamist på 1600-talets Guldkust som ”lättjefullt spenderar sin tid på meningslöst skvaller och drickande av palmvin, som de stackars fruarna ofta är tvungna att tjäna ihop pengarna till”. Männen är inte ens förpliktade att dela med sig av sina inkomster till sina fruar; egendomsgemenskap anses inte vara en del av den västafrikanska definitionen av ett äktenskap.
Dessutom avråds polygama makar från att spendera allt för mycket tid med någon av sina fruar eller att bli allt för känslomässigt förtroliga med någon av dem, eftersom det skulle göra de andra fruarna svartsjuka och störa ordningen i det välfungerande hushållet. Många fruar är därför benägna att försumma sina äktenskap. I polygama samhällen kommer det å andra sidan alltid finnas gott om rotlösa ungkarlar som förstrött drar omkring. Dessa är mer än villiga att hålla ensamma haremsfruar sällskap. Inte många av de afrikanska kvinnorna är likt den romerska Luctretia redo att hugga en dolk i sitt hjärta för att bevara sin fromma heder. Faktum är att hela distinktionen mellan legitima och illegitima förhållanden ibland blir suddig och själva idén om ett permanent äktenskapsband därför går förlorad för både män och kvinnor. De har helt enkelt bara ”förhållanden”. (Börjar det låta bekant?) Denna röra medför att det i Västafrika tenderar att vara väldigt oklart vem som egentligen är far till ett barn. Männen lägger som ett resultat av detta inte ner allt för stora ansträngningar på att uppfylla sina faderliga plikter; varför skulle de det, när de inte ens är säkra på att barnen är deras egna?
Fädernas svaga roll i Afrika leder till att man betonar matriarkala släktskapsband; antropologer beskriver det afrikanska familjelivet som modersfokuserat. Men detta innebär inte att mödrarna försöker kompensera för fädernas försummelser av barnen. Mödrarna är istället benägna att delegera omvårdnaden av sina barn till avlägsna släktingar och bekanta, till vilka de betalar en blygsam ersättning. Denna sedvänja, kallad ”fosterföräldraskap”, ses inte i det svarta Afrika som något försummande av kvinnans moderliga plikter. Men varför gör då mödrarna så här? En anledning är att frånvaron av barn i huset gör kvinnorna mer attraktiva för nya manliga beundrare. Fosterföräldraskapet kan påbörjas redan när barnet är ganska litet, då en tidig avvänjning av barnet kan förmå moderns menstruationscykel att komma igång igen. Befriad från sin avkomma kan hon nu ägna sin fulla uppmärksamhet åt att skaffa fler ungar. Den ansträngning som hon sparar på barnuppfostran kan hon med andra ord spendera på barnafödande. Det uppenbara resultatet är en stor mängd av slarvigt uppfostrade barn. (Det kan vara värt att nämna att i likhet med det ”progressiva” Väst så bryr sig inte afrikaner om att uppfostra pojkar och flickor särskilt olika. Men en sådan ”ickesexistisk”uppfostran har inte heller skapat något egalitärt paradis i Afrika).
Förskräckta av vad som förefaller vara Afrikas skandalösa fattigdom blir västerländska filantroper förstås angelägna om att försöka lösa situationen. Förvånat upptäcker de då ofta att afrikanerna själva inte verkar dela deras oro. De tycks istället banalt övertygande om att barnen kommer klara sig på något vis. Detta kan vara en etnisk särprägel som utan tvekan förstärks av bruket av fosterföräldraskap: Föräldrar som delegerar omsorgen om sina barn till andra känner inte samma behov av att noggrant hushålla med sina egna resurser. Så snart barnen väl är ur huset har föräldrarna nog endast svaga uppfattningar om vilkens sorts omsorg som barnen faktiskt får. Och det är såklart ett incitament till önsketänkande.
Slutligen, i takt med att antalet barn i fosterhem ökar, blir summan av de små ersättningar som ska betalas till fosterföräldrarna ganska stora. De biologiska föräldrarnas inkomster sprids för vinden och deras kapital ackumuleras därmed inte. Även relativt rika familjer har inget ”gyllene ägg” i vår mening. Detta är en viktig faktor som bidrar till fattigdomen i regionen.
Sammanfattningsvis kan man beskriva detta familjesystem som baserat på en kortsiktig hantering av sakernas tillstånd snarare än en genomtänkt och långsiktig planering.
Nåväl, Västafrikas enklare och mer spontana samhällssystem kan mer eller mindre hanka sig fram på detta sätt, men den civilisation som frambringat Shakespeare, Mozart och Newton kan det inte. Stabila sociala arrangemang har varit en förutsättning för de bedrifter som format vårt kulturarv. Förutsebara familjerelationer och avtalsförhållanden, utvecklade lärlingssystem, kapitalackumulation, rationell resursfördelning, allt detta är saker som får begåvade människor att investera tid och ansträngningar i projekt som inte nödvändigtvis har en snabb eller lättförtjänt ekonomisk avkastning. Det är detta som möjliggör skapandet av konst och vetenskap.
Det är förmodligen riktigt att européer av naturen (genom evolutionära förutsättningar) är bättre lämpade för monogami och förmågan att skjuta belöningar på framtiden. Men låt oss inte göra för stora antaganden kring detta. Ett skäl till att studera Afrika är att kontinenten är som ett fönster till vårt eget avlägsna förflutna. Under en civilisations nedgångsfas brukar primitiva kulturmönster återuppstå. Vita européer är inte immuna mot vad man skulle kunna kalla för ”återafrikanisering”. Och det finns gott om belägg för att en sådan sker här och nu. Den västerländska människan återvänder nu på många sätt till den mörka kontinent som hon för länge sedan lämnade med stora mödor.
Låt oss till att börja med betrakta den uppenbara och abnorma besattheten av sex i dagens västvärld. Antropologer talar om människans reproduktiva strategier som en kombination av parningsbeteende och föräldraskap. Det finns en naturlig fördelning mellan dessa två komponenter. Ju mindre tid folk spenderar med att hitta en partner, desto mer tid kan de ägna åt att fostra sina barn. I Europa har den traditionella sedvänjan varit att uppmuntra unga vuxna till tidig parbildning och att betona värdet av äktenskaplig trohet i syfte att minska den sexuella konkurrensen och för att ge de unga ro att koncentrera sig på den viktiga uppgiften att bilda familjer.
Men detta är inte ett allmänt mänskligt beteendemönster. Afrikaner gör andra prioriteringar mellan parning och föräldraskap, med resultatet att jakten på sex får en viktigare och mer tidskrävande betydelse i deras liv. Forna tiders europeiska reseskildrare noterade ofta den uppenbara upptagenheten av sex i den svarte mannens tankar; när samma skildringar återges idag lyfts sådana observationer förstås fram som förskräckliga exempel på våra förfäders ”rasism”. Faktum är att de endast rapporterade sina observationer, samma observationer som görs än idag av antropologer i Västafrika.
Allt eftersom det monogama beteendemönstret minskar i Väst börjar våra parningsmönster allt mer att efterlikna den tävlingsinriktade afrikanska modellen, med ett liknande resultat. Vi kan iaktta hur unga kvinnor blir som besatta i sina försök att maximera sin sexuella attraktionskraft i syfte att fånga åt sig en man med hög status. Männen konkurrerar med varandra om status för att få tillgång till dessa kvinnor. Alla dessa ansträngningar sker på bekostnad av barnuppfostran och familjeliv.
Det feministiska projektet att förmå eller tvinga kvinnor in på arbetsmarknaden innebär för det andra att västerländska kvinnor, i likhet med Västafrikas kvinnliga bönder, blir självförsörjande. Seriefiguren Dilberts tillvaro av luftkonditionerade kontorslandskap uppvisar kanske till det yttre få likheter med de enkla jordbruksplättarna i Afrika. Men de båda står i bjärt kontrast till den traditionella västerländska modellen med en manlig familjeförsörjare och där omsorgsfull barnuppfostran är kvinnans främsta och viktigaste plikt. Den moderna arbetsplatsen, optimerad för riskfritt, enformigt och stillasittande arbete är verkligen den bästa tänkbara miljön för att eliminera kvinnors ekonomiska beroende av män. På samma gång motverkar dessa arbetsplatser bildandet av medelstora familjer med väluppfostrade barn, vilket har varit en oumbärlig förutsättning för den västerländska civilisationen. Om tillräckligt många kvinnor misslyckas med eller vägrar att gifta sig och bli mödrar i sådana familjer kan vårt nuvarande levnadssätt inte upprätthållas.
Den viktigaste effekten av kvinnors ekonomiska oberoende är att det minskar fördelarna med monogama äktenskap. Kvinnorna kan då unna sig friheten att para sig efter eget tycke, vilket naturligtvis leder till ökad konkurrens om de mest attraktiva männen. Det är detta som studentkorridorernas dramatiska scener egentligen handlar om (inte hjärtlösa män som utnyttjar storögda oskulder). Kvinnorna använder de attraktiva männen delvis för njutning men ofta bara för att kunna demonstrera sin sexuella makt inför andra kvinnor; de använder förmögna män för att nyttja deras tillgångar (utan att gifta sig, eller genom att gifta sig och sedan skilja sig) och de förlitar sig på polismakten för att bli av med ”förföljare och plågoandar”, det vill säga manliga beundrare som kvinnorna inte har någon användning för.
En annan ekonomisk faktor som påverkar den moderna kvinnans sexuella beteende är den lätta tillgången på konsumentkrediter. Kreditkortet har en funktion som påminner om möjligheten att försörja barn genom fosterföräldraskap i Afrika. Det undanhåller behovet av sparsamhet för unga kvinnor som vill leva i nuet. Den moderna amerikanska ekonomin drivs till stor del av massiva mängder av konsumentkrediter. Hur mycket av det vårdslösa spenderandet tror ni att gifta män med barn att försörja står för? Feminister klagar ofta på att män fortfarande tjänar mer än kvinnor, men de har inte mycket att säga kring vilket kön som spenderar mest pengar. Och ju mer tid och energi som kvinnor ägnar åt karriärer och privatkonsumtion, desto mindre har de för de barn som de inte orkar med att uppfostra. Fenomenet med ”nyckelbarn”, uppfostrade av televisionsapparater och av sina syskon, var ett fullständigt förutsägbart resultat av det feministiska projektet.
Sammanfattningsvis påminner det moderna Väst om det traditionella västafrikanska samhället genom (1) kvinnlig självförsörjning (2) polygama och instabila parningsmönster (3) frånvaron av långsiktig planering och uppskjuten behovstillfredsställelse (4) en tendens att överskatta tillgängliga resurser och (5) låg investering i föräldraskap.
Men alla analogier bryter till slut samman, och denna gång sker det till Afrikas fördel snarare än vår egen. Som jag tidigare nämnt skapar det afrikanska systemet knappast någon särskilt avancerad civilisation men det tryggar åtminstone fortplantningen, vilket är mer än vad man kan säga om vår egen nuvarande livsstil. Även om afrikanerna vanligtvis inte gör så stora uppoffringar för sina avkommor så är de väldigt förtjusta i barn. De har ett talesätt: ”Om man har ett barn har man ett liv”. Ett sätt för dem att rättfärdiga systemet med fosterföräldraskap är att de stackars fosterföräldrarna annars skulle berövas nöjet med att få umgås med barn och unga. Afrikanerna vill inte bara ha egna barn, de vill dela med sig av dem till sina vänner och bekanta. Västerländska världsförbättrares ansträngningar att få afrikanerna intresserade av preventivmedel har följaktligen inte blivit någon succé. Fjorton av de sexton mest fertila länderna i världen återfinns i det svarta Afrika.
Sociobiologer talar om höginvesterande kontra högfertila reproduktionsstrategier. Men det är tydligt att det moderna Väst inte tillhör någon av dessa kategorier. Vi praktiserar både låg fertilitet och låg föräldrainvestering. Det är kusligt att tänka på hur de ”progressiva” idéer som vi blir påtvingade i praktiken innebär en motverkad fortplantning: kvinnlig karriärism, fri abort, så kallat ”säkert sex” och främjandet av den homosexuella livsstilen. Ett samhälle som gör sådana prioriteringar kan endast ha en dödslängtan.
Mycket har förstås redan skrivits i den konservativa pressen som fördömer den sexuella revolutionen, men enligt min mening är det mesta av denna kritik värre än värdelös, eftersom det helt enkelt är ett uttryck för manliga riddarfantasier snarare än en informerad och rationell utvärdering av den situation vi befinner oss i. Således ropas det efter mer skydd och stöd till kvinnor, vars främsta problem är att de redan är överbeskyddade. Ensamma ungkarlar, som inte skulle ha några problem att hitta en fru i ett monogamt samhälle, utmålas som farliga rovdjur på jakt efter oskuldsfulla kvinnor. Men den enda anledningen till att de förblir ungkarlar är att kvinnorna ursinnigt konkurrerar med varandra om att få ansluta sig till haremstillvaron hos de ovanligt attraktiva männen. Hårt arbetande män kritiseras för att de inte lyckas försörja kvinnor som får förtur vid anställning och befordran på deras bekostnad och som dessutom har bättre ekonomiska utsikter än vad de har.
Den manlige förståsigpåarens missriktade hjältemod kan säkert i någon mening helt enkelt vara ett resultat av den manliga heterosexualiteten. Eftersom män har en naturlig åtrå till kvinnor har de en benägenhet att tro på att kvinnorna faktiskt är värda alla besvär. Samma konservativa män som inte kan få nog av att håna Rousseaus idéer om människans inneboende godhet, är ofta de mest naiva förespråkare av idén om kvinnans inneboende godhet. Det är en form av ideologi, med en ideologis kännetecknande förmåga att ignorera eller bortförklara motstridiga bevis. Många män hävdar envist, trots alla belägg om kvinnors faktiska beteende, att alla kvinnor egentligen längtar efter moraliskt redbara män att älska, ära och lyda. Att de stackars flickorna inte kan finna lyckan beror endast på att andra män (aldrig författaren själv förstås) är sådana själviska och ansvarslösa knölar.
I viss mån kan jag sympatisera med dessa kommentatorer. Det är verkligen förbryllande att någon kvinna kan föredra karriärkvinnans torftiga tillvaro framför ett hem med en hängiven make och barn att ta hand om. En gång hörde jag en betraktelse, att om unga kvinnor hade något vett så skulle de ta till gatorna och kräva åter den gratislunch som äktenskapet en gång i tiden erbjöd dem. Men handling talar högre än ord och detta kommer uppenbarligen aldrig att ske. De kortsiktiga incitamenten av oberoende inkomster, materiellt självförverkligande och tillfälliga ”förhållanden” med attraktiva hannar är uppenbarligen att föredra framför de fördelar som äktenskap och familj kan erbjuda en kvinna. Det är sedan länge dags för männen att vakna upp till denna realitet.
Den viktigaste formen av ”etnisk aktivism” är barnuppfostran. Vi kan inte uppnå våra mål med de konservativas ständigt klåfingriga metoder: att kräva mer straffsanktioner mot män, ständigt ursäkta kvinnors beteende och tröttsamma moralpredikningar kring äktenskapets helgd. Istället måste vi, likt nationalekonomer, skärskåda de faktiska incitament som finns för män och kvinnors beteenden och fokusera våra ansträngningar på att ändra dessa för att främja familjebildning.
Låt mig illustrera vad jag menar med en referens till frågan om blandäktenskap, som vissa nationalister som sagt var ständigt tjatar om på ett kontraproduktivt sätt. Idag finns det ganska många amerikanska män som gör sig enorma besvär och som spenderar stora summor på att hitta fruar på exotiska platser som Filippinerna och Sydamerika. Oftast så gör de inte detta för att stilla sina exotiska lustar utan för att kvinnorna i dessa länder behandlar män bättre, är mer feminina och prioriterar familjen framför varje förvärvsarbete. Det är lönlöst att säga till dessa män: ”Du har en plikt mot ditt folk att erbjuda en bortskämd västerländsk tjej en diamantring och sedan stå ut med hennes tjat till dess att hon blir uttråkad, sticker med barnen och stämmer dig på underhåll”. Vita män har inga sådana plikter, och bortsett från några få etniskt medvetna nationalister kommer sådana förmaningar att vara helt utan verkan. Det enda sättet att förmå en vanlig västerländsk man, som inte läser American Renaissance eller The Occidental Quarterly och som kanske inte ens funderar så mycket på etniska frågor, att i likhet med hans förfäder gifta sig och bilda en familj med en vit kvinna, är att göra vita kvinnor tillgängliga på äktenskapsmarknaden igen. Och det kräver att minst fyrtio år av feminism måste göras ogjorda.
Eller låt oss fundera lite kring de där vita kvinnorna som får ihop det med svarta man. Även detta sker av en anledning. Det har skrivits mycket, även i den konservativa i mittfåran, om orättvisorna med så kallad positiv särbehandling. Men jag har aldrig någonstans läst en uttrycklig diskussion om dess sexuella konsekvenser. Givet den kvinnliga sexualdriftens hypergama natur finns det förstås sådana konsekvenser. Vår nuvarande lagstiftning innebär i praktiken att vita män tvingas arbeta till förmån för svarta. Dessutom måste de noggrant vakta sina ord för att undvika att ”förolämpa” svarta. Men det gäller inte omvänt. Kvinnor lägger naturligtvis märke till allt detta: De har en medfödd förmåga att uppfatta vilka hannar som är dominanta. Återigen, direkta försök att ändra kvinnors beteende genom förmaningar och bannor kommer helt enkelt inte att ge resultat. Det är de incitament som kvinnorna agerar utifrån som måste ändras.
Istället för att kvinnor skulle vara naturligt monogama, vilket våra fäder lurades att tro, uppstod familjen förmodligen först när män kraftfullt påtvingade kvinnorna monogami för att försäkra sig om faderskapet till sina barn och för att minimera den sexuella konkurrensen. Men när systemet väl hade etablerats var fördelarna så uppenbara att även kvinnor kom att uppskatta det. Om vår civilisation ska överleva måste vi på nytt förena oss för att återupprätta den monogama heterosexuella familjen som samhällets grundläggande enhet.
Fotnot:
Jag vill tacka Steve Sailer, Henry Harpending och Peter Frost som har hänvisat mig till en del relevant antropologisk litteratur. Uppfattningarna som uttryckts är mina egna.
Redaktörens not:
Följande kapitel från boken Sexual Utopia in Power av F. Roger Devlin är en fullständig version av en artikel som publicerades i förkortad version i American Renaissance, volym 19, nummer 6, juni 2008.