1,397 words
English original here
Tidigt en kväll i slutet av 1999 befann sig en nära vän till mig i en taxi i närheten av sitt hem. Han tittade ut och såg en gammal kvinna ligga på rygg på infarten till sitt hus med ett plågat och hjälplöst ansiktsuttryck. Bredvid henne stod två hundar och skällde. Det fanns en lång kö med bilar före och bakom bilen, men ingen annan tycktes ha märkt något.
Han sa åt föraren att stanna och sprang tillbaka till kvinnan. Han försökte hjälpa henne på fötter men hon ryckte till av smärta, så han lyfte upp henne och bar henne till hennes hus, åtföljd av hennes hundar. Hon vägde inte mer än ett barn. Han satte ner henne i hennes stol. Hon sade att hon ville ringa sin son, så han hämtade hennes bärbara telefon och adressbok. Han frågade om hon hade ont och hon sade nej. ”Är du säker?” ”Ja”. Eftersom han hade ett ärende att göra den kvällen och det var ont om tid, så lämnade han huset. ”Tack, tack så jättemycket”, sa hon och tillade: ”Var vänlig och stäng dörren när du går”.
Han noterade hennes adress, gick till sin bil och berättade detaljerna för taxiföraren. Föraren ringde efter sjukvårdare. Lite längre ner för gatan såg de en polisbil. Föraren påkallade polismannens uppmärksamhet och min vän meddelade polismannen adressen och vad som hade hänt. Polismannen åkte iväg skyndsamt, och min vän fortsatte dit han skulle.
Plötsligt kände han ett styng av förfäran: Tänk om ytterdörren var låst? Vad skulle hända om hundarna attackerade sjukvårdarna? Borde han inte ha sett till att dörren inte var låst? Borde han inte ha låst in hundarna i ett av sovrummen? Han bytte nummer med föraren, gav honom en generös dricks och bad honom att åka tillbaka till platsen och kontrollera efter det att han själv hade blivit avsläppt.
Senare samma kväll när han berättade denna historia för mig var jag förbryllad över hans reaktion. Han hade uppenbarligen gjort allting rätt. Det hade inte tjänat något till att stanna med henne. Men han kunde inte känna sig nöjd med det han gjort och förblev orolig, upprörd och ångerfull.
”Men hur blev det med dörren och hundarna?”, frågade han.
”Du lämnade henne inte att förblöda. Det var inte kallt. Hon var inte lättklädd. Polisen och sjukvårdarna kan hantera en stängd dörr och ett par hundar. Var inte orolig för det. Om det bekymrar dig så åk förbi och kolla till henne.”
Det visade sig att efter det att min vän hade anlänt till sitt mål åkte föraren tillbaka för att se vad som hade hänt. Dörren visade sig vara låst. När min vän fick reda på detta blev han ännu mer upprörd.
Nästa dag återvände han själv till huset. Det stod ett par tennisskor vid ytterdörren. Tidningen hade blivit upplockad. Hundarna skällde när han knackade på. Men ingen svarade. Han drog slutsatsen att olyckan inte kunde ha varit allvarlig i och med att det fanns tecken på aktivitet i huset. Vid ett par tillfällen när han gick förbi märkte han tecken på aktivitet i huset, men ingen svarade när han knackade på.
Slutligen, efterföljande februari, passerade han huset och såg att dörren stod på glänt. Han knackade på och en vacker medelålders kvinna öppnade. Hon var den gamla kvinnans sonhustru. När han presenterade sig själv utbrast hon ”Så du är den barmhärtige samariten. Vi visste inte vem vi skulle tacka. Tack så väldigt mycket för att du hjälpte oss.”
Min väns tillfredställelse var emellertid kortlivad. Det visade sig att den gamla kvinnan hade avlidit. Hon hade brutit höftbenet på tre ställen. När polisen och sjukvårdarna anlände hittade de en stängd dörr och skällande hundar och vägrade att gå in. Som tur var bodde sonhustrun bara några kvarter därifrån och anlände bara några minuter senare. Så snart hundarna var inlåsta togs den gamla kvinnan till sjukhuset. Hon fick en höftbensoperation, men utvecklade blodproppar i lungorna efteråt. Hon var på sjukhuset i tre veckor och blev stadigt bättre. Men när det stod klart för henne att hon inte skulle kunna bo ensam längre gav hon helt enkelt upp. Hon blev 85.
När min vän hörde detta återföll han i sitt oroliga grubblande. Sedan vände han sig till mig. Det första jag försökte inpränta i honom var att han hade gjort det rätta när han hjälpte till och att han borde vara stolt över det.
Därefter försökte vi fastställa källan till hans skuldtyngda samvete. En anledning var att kvinnan till slut dog. Men det var ologiskt att känna sig ansvarig för det. Hennes ålder och skröplighet tillsammans med fraktur på tre ställen var huvudorsaken till att hon hade avlidit. Han hade varken bidragit till dessa orsaker eller kunde ha förhindrat dem. Sådana fall är ofta början till slutet för gamla skröpliga människor oavsett vad man gör för dem.
”Men hur var det med dörren och hundarna?”
Jag kunde hålla med om att han hade förbisett detta. Någon annan med mer sinnesnärvaro hade kanske tänkt på det. Men jag frågade om min vän hade stannat om kvinnan befann sig i en mer uppenbar och akut fara. Det vidhöll han att han hade gjort.
”Men en anledning till att jag inte tänkte på dörren och hundarna var att jag var orolig för att inte hinna fram i tid till mitt avtalade möte.”
Efter lite utfrågning framkom det att bakom denna invändning låg känslan att det var omoraliskt att tänka på sina egna mål när någon annan var i sådant trängande behov av hjälp. Men detta var återigen orimligt. Varje människa har sina egna rättmätiga mål och intressen. Det är inte fel att tänka på dessa när man hjälper andra – fastän vår egen mentala förmåga är begränsad, och fastän vi kan tänkas förbise en del möjligheter att hjälpa andra medan vi funderar på våra egna planer.
Om min vän hade lämnat kvinnan att förblöda på sin soffa för att skynda sig hem till en repris av melodifestivalen, så hade han haft anledning att känna sig som en skitstövel. Men han lämnade kvinnan i stabilt tillstånd med möjlighet att ringa efter hjälp. Han tillkallade polis och sjukvårdare till hennes hjälp. Först efter det gav han sig iväg för att träffa andra som räknade med hans närvaro.
Han höll med om att om hans möte inte hade varit så viktigt eller om han inte hade haft några andra planer för kvällen, så hade han stannat för att hjälpa till mer. Men som det var så bidrog han med den nödvändigaste formen av hjälp utan att offra sina egna intressen. Han hade inget att skämmas över.
Han höll med mig, men på något sätt hade jag inte nått fram till den djupaste källan till hans skuldkänslor.
Så vi började om. Efter en ingående utfrågning kom vi fram till följande inte helt tillfredställande svar. Källan till min väns skuldkänslor ligger i spänningen mellan hans ateism och hans moraliska absolutism och perfektionism.
Som moralisk absolutist tror han att det finns ett objektivt rätt och fel med grund i naturen. Som perfektionist tror han sig vara förpliktigad att fatta det bästa möjliga beslutet i varje situation.
Som ateist tror han inte på att ”allt är för det bästa”, att ”vad som än är, är bra”, eller som cannabisrökarna säger, ”Allt är toppen.” Det onda i världen är riktig ondska – inte illusion av ondska eller av försynen förmildrad ondska. Därför kan han inte acceptera att världen är ofullkomlig. Han kan helt enkelt inte säga att ”ske din vilja”. Han är tvungen att kontrollera världen och göra den fullkomlig.
Men det kan han inte. Världen är större än vi alla. Vissa aspekter av verkligheten kommer alltid att undslippa vår kontroll. Döden är den mest skrämmande av dessa. Förpliktigad att göra det omöjliga, är min vän skyldig genom sin blotta natur. Det är hans sekulära version av arvsynd.
I Mere Christianity undersöker C.S. Lewis just detta problem i syfte att argumentera för existensen av en Gud som kan förlåta oss och låta oss förlåta oss själva. Men som ateist har min vän ingenstans att vända sig för övernaturlig syndaförlåtelse.
När vi kom fram till denna förklaring frågade jag honom om han var beredd att överge antingen sin moraliska absolutism eller sin ateism. Han vägrade att göra endera. ”Bara en ynkrygg överger sina övertygelser för att själv må bättre”, sa han.
”Acceptera då din skuld. Acceptera den som priset för din integritet”.
Source: https://www.nyanserat.nu/integritetens-pris/
Integritetens pris
English original here
Tidigt en kväll i slutet av 1999 befann sig en nära vän till mig i en taxi i närheten av sitt hem. Han tittade ut och såg en gammal kvinna ligga på rygg på infarten till sitt hus med ett plågat och hjälplöst ansiktsuttryck. Bredvid henne stod två hundar och skällde. Det fanns en lång kö med bilar före och bakom bilen, men ingen annan tycktes ha märkt något.
Han sa åt föraren att stanna och sprang tillbaka till kvinnan. Han försökte hjälpa henne på fötter men hon ryckte till av smärta, så han lyfte upp henne och bar henne till hennes hus, åtföljd av hennes hundar. Hon vägde inte mer än ett barn. Han satte ner henne i hennes stol. Hon sade att hon ville ringa sin son, så han hämtade hennes bärbara telefon och adressbok. Han frågade om hon hade ont och hon sade nej. ”Är du säker?” ”Ja”. Eftersom han hade ett ärende att göra den kvällen och det var ont om tid, så lämnade han huset. ”Tack, tack så jättemycket”, sa hon och tillade: ”Var vänlig och stäng dörren när du går”.
Han noterade hennes adress, gick till sin bil och berättade detaljerna för taxiföraren. Föraren ringde efter sjukvårdare. Lite längre ner för gatan såg de en polisbil. Föraren påkallade polismannens uppmärksamhet och min vän meddelade polismannen adressen och vad som hade hänt. Polismannen åkte iväg skyndsamt, och min vän fortsatte dit han skulle.
Plötsligt kände han ett styng av förfäran: Tänk om ytterdörren var låst? Vad skulle hända om hundarna attackerade sjukvårdarna? Borde han inte ha sett till att dörren inte var låst? Borde han inte ha låst in hundarna i ett av sovrummen? Han bytte nummer med föraren, gav honom en generös dricks och bad honom att åka tillbaka till platsen och kontrollera efter det att han själv hade blivit avsläppt.
Senare samma kväll när han berättade denna historia för mig var jag förbryllad över hans reaktion. Han hade uppenbarligen gjort allting rätt. Det hade inte tjänat något till att stanna med henne. Men han kunde inte känna sig nöjd med det han gjort och förblev orolig, upprörd och ångerfull.
”Men hur blev det med dörren och hundarna?”, frågade han.
”Du lämnade henne inte att förblöda. Det var inte kallt. Hon var inte lättklädd. Polisen och sjukvårdarna kan hantera en stängd dörr och ett par hundar. Var inte orolig för det. Om det bekymrar dig så åk förbi och kolla till henne.”
Det visade sig att efter det att min vän hade anlänt till sitt mål åkte föraren tillbaka för att se vad som hade hänt. Dörren visade sig vara låst. När min vän fick reda på detta blev han ännu mer upprörd.
Nästa dag återvände han själv till huset. Det stod ett par tennisskor vid ytterdörren. Tidningen hade blivit upplockad. Hundarna skällde när han knackade på. Men ingen svarade. Han drog slutsatsen att olyckan inte kunde ha varit allvarlig i och med att det fanns tecken på aktivitet i huset. Vid ett par tillfällen när han gick förbi märkte han tecken på aktivitet i huset, men ingen svarade när han knackade på.
Slutligen, efterföljande februari, passerade han huset och såg att dörren stod på glänt. Han knackade på och en vacker medelålders kvinna öppnade. Hon var den gamla kvinnans sonhustru. När han presenterade sig själv utbrast hon ”Så du är den barmhärtige samariten. Vi visste inte vem vi skulle tacka. Tack så väldigt mycket för att du hjälpte oss.”
Min väns tillfredställelse var emellertid kortlivad. Det visade sig att den gamla kvinnan hade avlidit. Hon hade brutit höftbenet på tre ställen. När polisen och sjukvårdarna anlände hittade de en stängd dörr och skällande hundar och vägrade att gå in. Som tur var bodde sonhustrun bara några kvarter därifrån och anlände bara några minuter senare. Så snart hundarna var inlåsta togs den gamla kvinnan till sjukhuset. Hon fick en höftbensoperation, men utvecklade blodproppar i lungorna efteråt. Hon var på sjukhuset i tre veckor och blev stadigt bättre. Men när det stod klart för henne att hon inte skulle kunna bo ensam längre gav hon helt enkelt upp. Hon blev 85.
När min vän hörde detta återföll han i sitt oroliga grubblande. Sedan vände han sig till mig. Det första jag försökte inpränta i honom var att han hade gjort det rätta när han hjälpte till och att han borde vara stolt över det.
Därefter försökte vi fastställa källan till hans skuldtyngda samvete. En anledning var att kvinnan till slut dog. Men det var ologiskt att känna sig ansvarig för det. Hennes ålder och skröplighet tillsammans med fraktur på tre ställen var huvudorsaken till att hon hade avlidit. Han hade varken bidragit till dessa orsaker eller kunde ha förhindrat dem. Sådana fall är ofta början till slutet för gamla skröpliga människor oavsett vad man gör för dem.
”Men hur var det med dörren och hundarna?”
Jag kunde hålla med om att han hade förbisett detta. Någon annan med mer sinnesnärvaro hade kanske tänkt på det. Men jag frågade om min vän hade stannat om kvinnan befann sig i en mer uppenbar och akut fara. Det vidhöll han att han hade gjort.
”Men en anledning till att jag inte tänkte på dörren och hundarna var att jag var orolig för att inte hinna fram i tid till mitt avtalade möte.”
Efter lite utfrågning framkom det att bakom denna invändning låg känslan att det var omoraliskt att tänka på sina egna mål när någon annan var i sådant trängande behov av hjälp. Men detta var återigen orimligt. Varje människa har sina egna rättmätiga mål och intressen. Det är inte fel att tänka på dessa när man hjälper andra – fastän vår egen mentala förmåga är begränsad, och fastän vi kan tänkas förbise en del möjligheter att hjälpa andra medan vi funderar på våra egna planer.
Om min vän hade lämnat kvinnan att förblöda på sin soffa för att skynda sig hem till en repris av melodifestivalen, så hade han haft anledning att känna sig som en skitstövel. Men han lämnade kvinnan i stabilt tillstånd med möjlighet att ringa efter hjälp. Han tillkallade polis och sjukvårdare till hennes hjälp. Först efter det gav han sig iväg för att träffa andra som räknade med hans närvaro.
Han höll med om att om hans möte inte hade varit så viktigt eller om han inte hade haft några andra planer för kvällen, så hade han stannat för att hjälpa till mer. Men som det var så bidrog han med den nödvändigaste formen av hjälp utan att offra sina egna intressen. Han hade inget att skämmas över.
Han höll med mig, men på något sätt hade jag inte nått fram till den djupaste källan till hans skuldkänslor.
Så vi började om. Efter en ingående utfrågning kom vi fram till följande inte helt tillfredställande svar. Källan till min väns skuldkänslor ligger i spänningen mellan hans ateism och hans moraliska absolutism och perfektionism.
Som moralisk absolutist tror han att det finns ett objektivt rätt och fel med grund i naturen. Som perfektionist tror han sig vara förpliktigad att fatta det bästa möjliga beslutet i varje situation.
Som ateist tror han inte på att ”allt är för det bästa”, att ”vad som än är, är bra”, eller som cannabisrökarna säger, ”Allt är toppen.” Det onda i världen är riktig ondska – inte illusion av ondska eller av försynen förmildrad ondska. Därför kan han inte acceptera att världen är ofullkomlig. Han kan helt enkelt inte säga att ”ske din vilja”. Han är tvungen att kontrollera världen och göra den fullkomlig.
Men det kan han inte. Världen är större än vi alla. Vissa aspekter av verkligheten kommer alltid att undslippa vår kontroll. Döden är den mest skrämmande av dessa. Förpliktigad att göra det omöjliga, är min vän skyldig genom sin blotta natur. Det är hans sekulära version av arvsynd.
I Mere Christianity undersöker C.S. Lewis just detta problem i syfte att argumentera för existensen av en Gud som kan förlåta oss och låta oss förlåta oss själva. Men som ateist har min vän ingenstans att vända sig för övernaturlig syndaförlåtelse.
När vi kom fram till denna förklaring frågade jag honom om han var beredd att överge antingen sin moraliska absolutism eller sin ateism. Han vägrade att göra endera. ”Bara en ynkrygg överger sina övertygelser för att själv må bättre”, sa han.
”Acceptera då din skuld. Acceptera den som priset för din integritet”.
Source: https://www.nyanserat.nu/integritetens-pris/