Till en motvillig brudgum

^[1]1,612 words

English original here ^[2]

Käre X,

Efter vår senaste konversation ville jag skriva ner en del av mina argument. Sedan slog det mig att många av dina vita generationskamrater förmodligen har samma frågor och funderingar. Så därför beslutade jag mig för att skriva detta som ett öppet brev.

Som många andra unga, etniskt medvetna vita män, anser du att det är viktigt att stoppa den demografiska nedgången för vår ras. Men till skillnad från många av dina kamrater har du en attraktiv flickvän som gärna vill gifta sig och bilda familj. Ändå tvekar du. Du känner dig inte redo. Hur ska du kunna ha egna barn när du själv fortfarande känner dig som ett barn?

Vita människor är mycket samvetsgranna och ansvarstagande, särskilt när det handlar om att föda och fostra barn. Just därför har idéer om familjeplanering en särskild dragningskraft på vita. För oss framstår det som oansvarigt att skaffa barn innan man är psykologiskt och ekonomiskt redo för det. Men det finns två förödande problem med den inställningen.

Det psykologiska felslutet

När folk beslutar sig för att vänta med barn tills de är psykologiskt redo, är det för att de helt enkelt inte känner sig mogna för att ha barn. Men detta resonemang bortser från det faktum att barn är en av de viktigaste orsakerna till att en människa mognar.

I naturen vill djuren inte ha ungar, de vill para sig. Ungar är bara en bieffekt av parningsakten. Men anledningen till att ett barn inte överges av sina föräldrar efter födelsen är att när barnet väl är fött får naturen föräldrarna att vilja behålla det. Vi blir på det sättet infångade av naturens lagar.

Det är en välbevarad hemlighet att många kvinnor tycker om att vara gravida, vilket är en anledning till att många kvinnor lider av förlossningsdepression. Även den kvinna som haft en svår graviditet fylls efter förlossningen med hormoner som får henne att älska och vilja ta hand om sitt barn. Kvinnor som aborterar sina ”oönskade” barn inser aldrig detta enkla faktum: Abort är ingen lösning på problemet med oönskade barn. Lösningen är att helt enkelt behålla dem. För naturen kommer se till att man vill ha dem.

När man väl har fått barn, kommer naturen givetvis att se till att föräldrarna blir tillräckligt mogna för att ta hand om dem. Och nog finns det gott om anekdotiska bevis för att extremt omogna män och kvinnor börjar bete sig som vuxna över en natt när de väl får en annan levande varelse som är beroende av dem. Det är detta som är betydelsen av talesättet ”barnet är far till mannen”: Många pojkar växer inte upp förrän de själva har fått barn. Och detsamma gäller för kvinnor. Det är även lösningen på det tidstypiska problemet med kvinnor som inte kan hitta män som är mogna för giftermål. Gift dig med en av dem och spola ner dina p-piller om det skulle behövas. De flesta män kommer att skärpa sig snart nog när de är så illa tvungna.

De som senarelägger barn tills de är önskade upptäcker ofta att de aldrig ville ha några barn. De som senarelägger äktenskap och familjeliv till dess att de känner sig redo, upptäcker ofta att de aldrig kände sig redo. Familjeplanering manar oss att inte göra något innan vi känner oss redo. Men naturen gör oss inte redo för saker som ännu inte har hänt. Därför är föreställningen om familjeplanering något som hindrar bildandet av familjer.

Familjeplanering är särskilt destruktivt i kombination med preventivmedel. I ett naturligt tillstånd har vi sex till dess att befruktning sker. Sedan får naturen oss att vilja behålla de barn som vi producerar och gör oss vuxna nog att ta hand om dem. Preventivmedel möjliggör sex utan befruktning, varför många människor aldrig når den punkt då de vill ha barn och är vuxna nog att ta hand om dem.

Om familjeplanering är hammaren, är preventivmedel städet som familjebildningen krossas på. Familjen krossas ovanifrån av missriktat ansvarstagande och underifrån av ohämmad hedonism.

Som ett sidospår, skulle jag vilja föreslå en hypotes om den ökande förekomsten av personlighetsstörningar hos dem födda 1960 och senare. Hur klarade våra förfäder, som var smartare än vi, av att hantera dygder och ofullkomligheter, likväl som humör och temperament, utan att behöva urskulda sig med en lång litania av personlighetsstörningar? Jag vill påstå att personlighetsstörningar till stor del är ett uttryck för försenad mognad och att den främsta anledningen till försenad mognad är preventivmedel, då föräldraskapet utgjorde en viktig sporre till att bli vuxen innan preventivmedlen fanns. I dagens fredliga, rika, hedonistiska och fria samhällen finns det få andra sporrar.

Om man är en etniskt medveten vit man eller kvinna i förhållande med någon som definitivt är äktenskapsmaterial, och om man har sex och använder preventivmedel, så befinner man sig i en väldigt bekväm fälla. Om man väntar på att plötsligt ”känna sig redo” för att gifta sig och bilda familj är det möjligt att den känslan aldrig infinner sig och man förslösar värdefull tid. De mest friska barnen föds generellt sett av mödrar i 20-årsåldern. Efter 30 börjar fertiliteten avta och risken för missbildningar hos fostret ökar. Den biologiska klockan kan förmå kvinnor är känna sig redo för barn, eller att ge sig in i det oavsett om de är redo, mycket tidigare än män som inte känner någon sådan press.

Den enda vägen ur denna fälla är att slänga bort alla preventivmedel och ta reda på om man kan frambringa nytt liv. När ett barn är på väg kommer man så till sist att vilja gifta sig och börja tänka som en vuxen. När barnet är fött kommer man att vara vuxen nog att ta hand om det, och man kommer att fortsätta växa som människa tillsammans med sina barn. Kort sagt bör man göra precis tvärt om vad både religiöst konservativa och sekulära liberaler rekommenderar. Men om äktenskapets syfte är att frambringa och uppfostra barn, så vore det väl bra att veta att man kan få barn innan man knyter hymnens band? Och när ett nytt liv väl är avlat kommer naturen göra hela processen mycket enklare.

Det ekonomiska felslutet

Det finns även en felaktig föreställning om att det är fel att skaffa barn innan man är ekonomiskt redo för dem. Om man är arbetslös och icke anställningsbar är man kanske inte det bästa avelsdjuret, men staten kommer att ombesörja ens avkomma. Men du är emellertid fast anställd med utsikt till betydande inkomstökning. Ändå tycker du inte att detta är tillräckligt för att ha en familj. Men är detta verkligen sant?

Till att börja med, vad är ”tillräckligt” hög standard för dig? Med största sannolikhet är det mer än vad dina föräldrar och far- och morföräldrar hade när de växte upp, och en otänkbar lyx i jämförelse med de flesta av dina förfäders levnadsvillkor. Du måste inte ge dina barn en övre medelklasstandard för att de ska få anständiga liv. Dessutom vill dina framtida barn hellre ha bröder och systrar istället för fler leksaker och semestrar när de växer upp.

För det andra, om du kan arbeta hårdare och tjäna mer men ännu inte gör det, så har du kanske inte rätt motivation. Egoism är vår tids sunda förnuft, men sanningen är att man arbetar hårdare när andra människor är beroende av en än när man bara arbetar för sig själv. Du kommer arbeta hårdare och smartare, och bättre inse din inkomstpotential, när du har barn att försörja.

För det tredje, när du utvärderar ditt nuvarande liv och funderar på hur du skulle ha både tid och råd med barn, förutsätter du att dina prioriteringar kommer förbli oförändrade och att fru och barn på något sätt ändå måste få plats i ditt livspussel. Men när du väl har familj kommer många saker som nu är viktiga för dig inte längre att ha betydelse.

Reproduktionsskeptiker hävdar att ett familjeliv tvingar en att ge upp omhuldade intressen och drömmar för att istället osjälviskt slava för bortskämda snorungar. Sanningen är att mycket av det som du nu ägnar din tid åt kommer att framstå som fånigheter när du kan spegla dig i dina barns ansikten, snoriga eller ej. Att spela tv-spel och trolla på Internet är inte ditt liv. Det är saker som du gör för att undvika att ha ett liv. När du väl skaffar dig ett liv kommer du inte att sakna dessa sysselsättningar alls.

Ända sedan människan fick ett självmedvetande har hon uppfunnit anledningar att till inte skaffa barn: asketiska religioner, reproduktionsskeptisk filosofi, borgerlig karriärism etc. Och varje steg längs livets väg kantas av naturliga rädslor. Men könsdriften var alltid starkare än förnuft och farhågor, så livet gick vidare. Preventivmedel har emellertid ändrat allt detta. Nu är inte sexualdriften nog för att säkra vår reproduktion. Nu behöver man även skäl. Åtminstone de intelligenta, ansvarstagande och förutseende behöver skäl. Preventivmedel hindrar inte de korkade, oansvariga och impulsiva att reproducera sig, vilket får uppenbara dysgeniska konsekvenser ^[3].

Etniskt medvetna vita människor har all anledning att fortplanta sig. Och beträffande dina betänkligheter kommer naturen att göra dig redo när du väl tar steget. Det enkla faktum att du existerar beror på att oräkneliga generationer av förfäder, som alla ställdes inför svårigheter som vi inte kan föreställa oss, på något sätt övervann sina rädslor och lämnade över livets fackla till nästa generation. Den facklan är nu i dina händer. Du har nu att besluta om du ska förmedla deras gåva eller om deras strävan och uppoffringar förgäves ska släckas i ditt bortskämda egos mörka vatten. Sluta att lyssna till dina rädslor och lyssna på naturen istället. Du hör dina förfäders röster inom dig. Släng bort dina kondomer och kälkborgerliga kalkyleringar, lita på naturen och gå vidare i livet.

Source: https://asylkaos.wordpress.com/2015/12/23/till-en-motvillig-brudgum/ ^[4]