Gåvorna från Oden och hans bröder

9,567 words

English original here ^[2]

Dr. Collin Cleary tolkar här den germanska skapelseberättelsen (antropogenin) ur ett filosofiskt perspektiv. Vad säger Eddornas berättelser om hur Oden och hans bröder skapade människorna i Midgård utav två träd – Ask och Embla – om oss nordeuropéer, vår mänskliga natur, vår strävan och vår nuvarande situation? Cleary konstaterar att Eddornas skapelseberättelser förtäljer att det som gör oss människor unika är vår förmåga att finna inspiration (ódhr), vår förmåga att transformera det som är till det som vi anser att det borde vara (vilja) samt vår benägenhet att göra saker heliga och att uppfatta saker som är heliga för oss (helgande).

Artikeln är ursprungligen publicerad på engelska påcounter-currents.com ^[2].

Översikt över germansk antropogeni.
Vad är den mänskliga naturen? Detta är odiskutabelt den viktigaste filosofiska frågan, eftersom filosofin i sig själv är unik för människan, och filosofiska problem uppenbarar sig enbart för mänskliga varelser. Alla de stora filosoferna har antingen explicita eller implicita svar på denna fråga.

Filosoferna var inte de första att ställa och besvara frågan. Den adresserades först i mytologiska antropogenier: redogörelser för människans ursprung. I princip samtliga forntida mytologiska system som har bevarats till vår tid innehåller en berättelse om människans skapelse. Inbyggda i dessa berättelser finns ofta uppenbara eller inte så uppenbara kommentarer om människans beskaffenhet. Dessa kommentarer skiljer sig dock åt på vissa sätt som speglar de inbyggda skillnaderna mellan olika mänskliga undergrupper och hur de ser på sig själva.

Det finns två huvudsakliga källor till den forna nordeuropeiska (dvs. germanska) antropogenien: den poetiska Eddan och Snorres Edda. Den poetiska Eddan finns bevarad i manuskriptet Codex Regius, som tros ha blivit författat under den andra hälften av 1200-talet. Snorres Edda tros ha skrivits av Snorri Sturluson under den första hälften samma århundrade. Antropogenierna som beskrivs i de båda skiljer sig åt på några intressanta sätt, men de berättar likväl en gemensam berättelse – en berättelse som erbjuder oss ett ovärderligt redskap för att förstå den västerländska människans natur. Jag kommer argumentera för att berättelserna som Eddorna berättar blottlägger en natur som är både ärorik och tragisk på samma gång.

Vi börjar in medias res (”i händelsernas mitt”, reds.anm), efter att själva världen har blivit till från eld och is, efter att Oden och hans två bröder dräpt jätten Ymer och från hans kvarlevor skapat en ny värld efter egen utformning. Spatserande längs med strandlinjen möter Oden och hans två kamrater två träd, Ask och Embla (som kan betyda Alm; Lee Hollander översätter det som ”klängväxt” [1]).

De förvandlar den första till en man och den andra till en kvinna. Hur de gör förvandlingen och vem som gör vad beskrivs olika i de två Eddorna.

Låt oss först betrakta de relevanta styckena i den poetiska Eddan:

17. Unz þrír kvámu
ór því liði
öflgir ok ástkir
æsir at húsi,
fundu á landi
lítt megandi
Ask ok Emblu
örlöglausa.

17. To the coast then came,
kind and mighty,
from the gathered gods
three great Aesir;
on the land they found,
of little strength,
Ask and Embla
unfated yet.

18. Önd þau ne áttu,
óð þau ne höfðu,
lá né læti
né litu góða;
önd gaf Óðinn,
óð gaf Hœnir,
lá gaf Lóðurr,
ok litu góða.

18. Vital breath they possessed not,
spirit they had not,
hair nor bearing,
nor blooming hue;
vital breath gave Ódhinn,
spirit gave Hoenir,
hair gave Lódhurr,
and blooming hue. [2]

(Se referenspunkt [29] för svensk översättning)

I Snorres Edda skiljer sig inte enbart gåvorna från gudarna till Ask och Embla utan även gudarnas namn. Häri är inte Oden åtföljd av Höner och Lodur, utan av Vile och Ve, som explicit identifieras som hans bröder. Som innan så ger Oden önd (vital ande) men även líf (liv). (Dessa är som vi kommer se relaterade.) Vile skänker vit (vett eller förstånd) och hræring (känslor [3]). Slutligen ger Ve ásjónu (form), mál (tal eller språk), hreyn (hörsel) och sjón (syn). Det skall också noteras att i Snorres Edda så tillhandahåller även gudarna generöst dessa nyligen skapade människor kläder och namn [4]. Alla mänskliga raser som lever i Midgård sägs härstamma från dessa två varelser.

Den följande tabellen sammanfattar skillnaden mellan de två texterna:

POETISKA EDDAN
Oden ger önd
Höner ger ódr
Lodur ger lá och litu góða

SNORRES EDDA
Oden ger önd och líf
Vili ger vit och hræring
Vi ger ásjónu, mál, heyrn och sjón

Mitt intryck är att även de som drar sig till Asatro ofta brukar anse att berättelsen om Ask och Embla är ”egendomlig”: en föråldrad falsk teori om människans ursprung. Myt är dock inte menat att vara den bokstavliga sanningen, och jag förutsätter att mina läsare inte behöver läsa det ofta hörda argumentet att myt inte primärt är ett föremål för att ”förklara” det fysiska universum (med andra ord ”förvetenskapligt”) [5]. Vårt primära intresse för berättelsen om Ask och Embla handlar om vad den säger om människans natur i allmänhet, och mer specifik om vad den säger om den västerländska människan i synnerhet.

Ända sen jag var liten har jag fått höra att jag härstammar från apor. Jag gillar inte detta speciellt mycket, eftersom jag tycker att apor är ganska så usla väsen. Hur var det för våra förfäder att växa upp och tänka att de härstammade från träd? Hur var det att känna släktskap med träd? Till att börja med så är träd mycket mer nobla väsen än apor. De innehar ofta en väldig ålderdom. De är rotade i jorden och är ktoniska (”jordnära” alt. ”jordtillhöriga”, reds.anm).

De sträcker sig ändock mot himlen som om de försöker fly ifrån jorden. Som vi kommer se så är detta små men viktiga poänger. Direkt efter att vi får oss berättat hur människan skapades från en ask så berättar den poetiska Eddan om Yggdrasil, världsträdet som är en ask. Det föreslår oundvikligen en mikrokosmos-makrokosmos symmetri (i alla fall när det kommer till männen!). Är min ryggrad en del utav världsträdet, och vice versa? Finns det nio världen inom mig, som det finns i Yggdrasil?

Man kan inte hjälpa att tänka på chakras i kundalini yoga som Edred Thorsson anspelar till på ett dolt sätt i Futhark, Runelore och annorstädes, precis såsom Julius Evola gör när han skriver om alkemi i The Hermetic Tradition. Detta är förvisso material för en annan artikel.

Nu måste vi dock vända oss till en närmare undersökning av namnen och egenskaperna hos gudarna som skänkte dessa gåvor till Ask och Embla, och gåvornas egenskaper. Vi kommer börja med material från den poetiska Eddan.

Antropogenien i den poetiska Eddan
Namnet Oden (Ódhinn) är relaterat till óðr (ódhr) – vilket konstigt nog är Höners, inte Odens, gåva. Mer om detta strax. Odens gåva till Ask och Embla är önd, vilket innebär ”andning”. ”Vital ande” kan dock var en bättre tolkning, eftersom önd verkar innebära väldigt mycket mer än enbart enkel respiration. Det betecknar i den här kontexten åtminstone en livs- och rörelseprincip nära besläktat med det grekiska konceptet ψυχή (psyke). Det är låter rimligt att Oden ger önd till Ask och Embla. Som suverän gud så är det hans privilegium att ge eller återta själva livet. Mer där till, namnet *Wōðanaz är sprunget från den indoeuropeiska stammen *wet-, som innebär ”blåsa” eller ”inspirera.”

Etymologin kring namnet Höner är väldigt osäker, så låt oss för närvarande blott tala om hans gåva. Ódhr, precis som Ódhinn, kommer från den germanska stammen *wōþ-, som i sin tur har sitt ursprung i den tidigare nämnda indoeuropeiska stammen *wet-. Det finns två ord i fornnordiskan som stavas óðr. Ett ord är ett adjektiv som betyder ”galen”, ”rasande”, eller ”våldsam”; det andra är ett substantiv som betyder ”förstånd,” ”sinne,” ”ande,” ”själ,” men även ”sång” eller ”poesi”, beroende på sammanhanget. Det finns också en gud som heter Ódhr som vi vet väldigt lite om. Han är den ofta saknade maken till Freja, som hon ofta gråter bittert över. Ej så överraskande så har det gjorts försök för att argumentera att Ódhr = Oden (Ódhinn), men det finns problem med det, bland många andra: varför behandlar Snorri dem så tydligt som olika gudar?

Jag har väldigt mycket mer att säga om ódhr i en kommande artikel. Experters åsikter skiljer sig på hur det skall översättas på rätt sätt. ”Inspiration” eller ”inspirerat sinnestillstånd” används ofta. Dessa fungerar tillräckligt bra för att beskriva egenheten hos gåvan som Höner ger till människan (och den främsta egenskapen hos Oden likväl.) Kris Kershaw använder termen ”extas” för att översätta ódhr [6] och det är även det sättet jag kommer använda, även om jag av anledningar som jag kommer berätta senare föredrar den ursprungliga grekiska termen ekstatis.

Så varför är det Höner och inte Oden som ger gåvan med ódhr till Ask och Embla? Den viktigaste myten om Höner förutom den i Valans spådom (Völuspá) sker i Ynglingasagan 4. Däri sägs att efterspelet till kriget mellan asarna och vanerna inkluderar ett utbyte av krigsfångar. Höner (en av asarna) ges till vanerna som gisslan. Överraskande görs Höner till hövding men vanerna blir snart missnöjda med Höners utförande i rollen som Hövding. Ni förstår, Höner åtföljs alltid av den vise Mimer och visar sig vara helt inkapabel att göra några beslut utan Mimers råd. (Något anmärkningsvärt så reagerar vanerna på situationen genom att dekapitera Mimer!) Edgar Polomé drar från detta den resonabla slutsatsen att Höner är en gud som är beroende av ódhr – för att få inspiration med andra ord. Denna tolkning stärks utav att han efter Ragnarrök kommer ”lotter kasta” (dvs, kasta runorna; Valans spådom 63) – en uppgift som uppenbart också är beroende av ódhr. Alltså verkar det som om ódhr är Höners gåva eftersom han är fullständigt beroende och upptagen av det (medans Oden istället verkar vara mästaren av ódhr): *-an- suffixet i *Wōðanaz kan antyda ”herravälde” eller ”mästare”).

Saker och ting blir än mer komplicerat med Lodur och hans gåvor. Det finns inga oklarheter rörande ”litu góða” som betyder ungefär ”livlig färg”. Lá är dock mer komplicerad. Polomé säger att det kan betyda ”utseende” eller ”min”. Men han argumenterar även övertygande för att Lá kan betyda ”hår” genom att lägga märke till att ”hår var heligt för de forntida germanerna; fritt växande hår hängandes på axlarna var utmärkande för präster, kungar och kvinnor; hår var bäraren av hamingja, av själen, av lyckan.” [7]

Namnet Lodurs etymologi är osäker. Några har föreslagit att Lodur skall identifieras med Frej, den vaniska virilitets- och välståndsguden [8]. Polomé håller nödvändigtvis inte med om att Lodur = Frej, men han verkar vara övertygad om att Lodur tillhör vanerna. Han noterar släktskapet mellan namnet Lodur och det gotiska liudan, ”att växa,” och fornnordiska lóð betydande ”folk” eller mer specifikt ”fullständig medlem av den etniska gemenskapen.” Om dessa släktskap betyder någonting så verkar de föreslår att Lodur är en gud för fertilitet, välstånd och gemensamt blodband. Rudolf Simek verkar finna detta vara ett trovärdigt argument [9]. (Både Polomé och Simek tillbakavisar eftertryckligt alla försök att argumentera för att Lodur är Loki.) Detta verkar i alla fall överensstämma med det faktum att alla Lodurs gåvor är rent fysiska och externa attribut.

Antropogenien i Snorres Edda och dess förhållande till den poeteiska Eddan
När vi vänder oss till Snorres Edda uppstår många frågor som måste undersökas närmare – och i ljuset av det som vi lärt från passagerna i den poetiska Eddan. Förutom önd så ger även Oden líf (liv). Det märkliga med detta är att träd redan är levande! Korsandet utav önd (andning) och líf stärker alltså idén om att vad vi verkligen pratar om är vad grekerna kallade ψυχή: en vital andning som besjälar kroppen (det som Aristotles skulle kalla ”en källa till rörelse”). Det nya ”medvetandet” som Oden skänker till träden verkar i alla fall delvis anspela på förmågan till rörelse, vilket är en egenskap hos allt animaliskt liv.

Viles gåvor vit och hræring verkar rent funktionsmässigt vara jämförbara med Höners gåva ódhr i den poetiska Eddan, om vit och hræring skall förstås som förstånd/förståelse respektive rörelse/känsla. Säkert är att dessa attribut kännetecknar de som är besatta av ódhr, speciellt om ódhr förstås som – vilket jag anser att det skall – ägande ett konceptuellt släktskap med det grekiska θυμός – thumoas, ”livlighet.”

Vidare, Vile betyder ”vilja”. Det kommer infrån det germanska *wiljōn, ”önskan” eller ”viljestyrka,” vilket i sin tur härrör från den indoeuropeiska stammen *wel-, ”önskemål” eller ”vilja.” Som jag kommer diskutera senare tror jag att vi kan lära oss lika mycket om människans natur från gudarna som överför gåvorna till Ask och Embla som vi kan lära från gåvorna själva. Det är speciellt sant i fallet med Snorres Edda, där Odens bröders funktioner, som vi kan uttyda från gåvornas mening, är betydligt tydligare.

Det går att argumentera för att Höner och Vile är de samma, eller åtminstone att det finns en likhet mellan de båda. Detta följer inte enbart från den huvudsakliga likheten hos gåvorna som de överför, utan det stämmer även rent filosofiskt. Som vi har sett är Höner oförmögen att agera bestämt utan inspirationen från Mimer. Filosofiskt verkar detta uttrycka ódhr:s beroende av vilja. Vad är vilja? Satt i enkla ord är det vår förmåga att förändra eller förvandla det som är till vår uppfattning om hur det borde vara. Exempel inkluderar alla sorters mänskliga aktiviteter: ta en lerklump och forma den till något, bygga ett hus utav träd och sten, bota en sjukdom, hitta den vinnande strategin i ett krig, komponera en sång eller dikt (ta ljud eller ord och skapa ett värde från dem), osv. Men ”vilja” beror på vår förmåga att stiga ut från oss själva (den bokstavliga betydelsen av ek-stasis) och utanför det nuvarande ögonblicket och mottaga eller registrera både sakers Vara, och kunna fångas utav en skymt utav deras möjliga Vara, hur de borde vara [10]. Detta är ódhr.

Källan till den här ”inspirationen” är och har alltid varit mytisk. En av de saker som är betydelsefullt i den germanska antropogenin är att ”förnuft,” ”rationalitet,” eller ”logik” inte är en av gåvorna från gudarna till människan [11]. Det är åtminstone till en början överraskande eftersom enda sen Aristotles dagar har vi trott att rationalitet är den centrala eller primära egenskapen hos människan. Om vi däremot förstår det som kapaciteten till analytiskt tänkande – att analysera och konstruera argument till stöd för slutsatser – så är det viktigt att förstå att rationalitet är i grunden helt okreativt. Detta är ett ämne som kräver en mycket längre diskussion, men för att kortfattat sammanfatta: förnuft kan hjälpa oss att stödja en idé med argument, men idéerna själva härstammar inte från logisk slutledning.

Idéer uppstår på inspirationens vingar, i udda ögonblick, genom alla sorters oväntade sätt i alla sorters oväntade situationer. De uppstår i drömmar, i plötsliga tankeblixtar medans vi badar eller rakar oss, byter däck, osv. Fallet med kemisten Friedrich August Kekulé von Stradonitz(1829-1896) ger oss ett känt exempel på det som jag avser. Kekulé kom fram till sin teori om benzenmolekylens ringform efter att ha dagdrömt om en Ouroboros, en orm som biter sin egen svans. En annan av Kekulés upptäckter inspirerades av en syn med dansande atomer och molekyler som han fick när han åkte med ett hästframfört ekipage i London. Inspiration inträffar hos alla, men några är mer begåvade av Höner/Vile än andra [12].

Det viktiga att ta med ifrån diskussionen är ódhr:s beroende utav vilja, och ódhr:s förmåga som ek-static uppfattande av sakers Vara, och mottagandet (inspirationen) om deras möjliga Vara. Jag har mycket att säga om detta i det avslutande kapitlet och i en senare artikel.

Vidare till Ve. Kom ihåg att hans gåvor till Ask och Embla bestod utav ásjónu (”form,” troligtvis fysisk form), mál (”tal” eller ”språk”), heyrn (”hörsel”), och sjón (”syn”). Det kommer klargöras att dessa inte är olika gåvorna från Lodur i den poetiska Eddan i bemärkelsen att de helt berör fysiska kvalitéer eller aspekter (ásjónu i synnerhet implikerar detta, som påminner oss om lá och litu góða.) Förutom detta, finns det någon substans för att koppla samman Lodur med Ve, såsom jag försökte med Höner och Vile?

Ve och öppenheten inför det heliga
Ve:s etymologi är verkligen intressant. Förutom att ordet är namnet på en gud så betyder bland annat ve (vé) även ”helgedom” på fornnordiska. (Vi vet från Tacitus att ofta var de forna germanernas ”helgedomar” helt enkelt heliga områden eller inhägnader i naturen – en viktig poäng, som vi kommer till.) Ve kommer ifrån det germanska *wīhaz, vilket i sin tur kommer ifrån det indoeuropeiska *vīk-, som har att göra med saker som är ”separerade”, eller handlingar som leder till separation.

Edred Thorsson föreslår följande lista med substantiv som alla är direkt härstammande från den germanska stammen *wīh-:

1. Fornnordiska vé, ”helgedom”; besläktat med fornhögtyskans wīh och fornengelskans wīh, som också betyder ”helgedom”.
2. Fornnordiska vé, ”gravplats” (i runristningarna i Glavensdrup, Vedelspang, Gottorp och Vordingborg).
3. Fornnordiska vébönd – helgedomens avgränsningar; också använt för avhägnaden uppställd omkring tingplatser.
4. Fornengelskans wêoh – ”idol,” ”helig avbild”.
5. Fornengelskans vé – ”baner/flagga/fana”. [13]

Andra exempel på *wīh-ord innefattar fornnordiska véar, ”gudarna,” och fornengelskans wicca, ”(manlig) häxa.” [14] Av särskilt intresse är emellertid ett verb härrörande från *wīh-: *wīhjan , som i sin tur är härrörande från fornsaxiskans wīhian, gotiska weihan, fornhögtyskans wīhen, och den moderna tyskans weihen. Weihen översätts vanligtvis till ”viga”, och alla avledningar av *wīhjan tyder på samma sak. ”Att viga” betyder att sammanföra något med det heliga. [28]

En grundläggande egenskap som är karaktäristisk för oss människor är vår förmåga att separera saker från det vardagliga och ge dem vad Thorsson (följande Rudolf Otto) ibland kallar för en ”översinnlig” kvalité. Detta visar sig som tydligast när vi skapar religiösa objekt, såsom en idol/avgudabild, eller utpekar ett föremål som religiöst, såsom en helig relik (t.ex. föremål som tillhört helgon, eller föremål som berörts utav personer som anses vara speciella eller helig). Men den ovanstående listan inkluderar likväl andra sorters saker.

En gravplats är exempelvis en vé. Vad är en grav? Det är ett stycke jord som har getts en speciell övernaturlig (ovanstående eller bortom det naturliga) betydelse eftersom en mänsklig kropp har blivit begravd i den. Vé kan även betyda banér, flagga eller fana – såsom en krigsbanér. Det är ett stycke tyg som har getts en särskilt betydelse eftersom det symboliserar en armé eller ett folk. Kanske även eftersom det har medföljt under ett antal slag. Kanske för att det har blivit berört utav personer av stor betydelse, eller blivit nedfläckad med deras blod.

Som beskrivet ovanför så användes termen vébönd för beskriva gränserna runt helgedomen, eller runt tingplatsen. I det förstnämnda fallet är ett markområde separerat eller märkt ut och ges en speciell mening eftersom det är en plats där människor kommer i kontakt med det gudomliga. I fallet med tingsplatsen är det liknande: ett markområde märks ut och görs meningsfullt eftersom det är en plats där folkets lagar åberopas, förstärkas eller upprätthålls.

Tacitus berättar för oss att en präst öppnade tinget med en uppmaning till tysnad (Germania 11). Tystnaden innebär också en separation: i tingets inhägnad, utmärkt från den omkringliggande marken, avlägsnas vi från meningslöst pladder, och med ljuden som hörs i tinget konfronteras folket med sin egen själ (eftersom lagarna är en projektion av folkets själ). Båda fallen är övernaturliga. I båda fallen har ett markområde, från det naturliga, hägnats av och gjorts till ett område där någonting ovanför det naturliga manifesteras: gudarna eller lagarna (och för våra förfäder fanns det såklart en koppling mellan dessa).

Runorna ger oss även ett exempel på vad *wīhaz är för något. ”Runa” kommer från stammen run- som betyder ”hemlighet” eller ”viskning”. Runorna är inte ”bokstäver.” De skrivna symbolerna vi typiskt tänker på som ”runor” är blott symboler för runorna, vilka utgör esoteriska idéer som utgör en nyckel för att förstå de grundläggande aspekterna av verkligheten. Betrakta de olika runornas namn (i översättning): Boskap, Oxe, Törne, Vagn, Gåva, Glädje, Hagel, Behov, Is, Skörd, Gran, Älg, Sol, Björk, Häst, Dag, etc.

Varje runa är någonting ”naturligt”. Men varje runa har ”separerats bort” från naturen på ett fantasifullt sätt och kommit att ”betyda” någon som det naturliga bara är ett uttryck för, men som överskrider naturen själv. ”Boskap” (*fehu,ᚠ) till exempel, betyder som runa boskap, men också någonting mer än boskap: någonting som boskap symboliserar, eller någonting som boskap bara är ett uttryck för. (Se min artikel ”Vad är en runa?” (eng.org. här ^[3], reds.anm)).

Runan *fehu är återigen inte en skriven symbol. Att förstå runan ”boskap” är att bokstavligt se hur boskap visar oss till ett fundamentalt mysterium. Denna förmåga att ”läsa” den naturliga världen som en ”symbolbok” är en fundamental egenskap hos det mytisk-poetiska sinnet (numera till stor del förlorat för oss). Det är grundat i en ännu mer grundläggande mänsklig förmåga: vår förmåga att fängslas av sakers Vara, att fångas av det, och att bli medslukad av fascinationen av det, öppna nya kontakter, nya lager av mening och betydelse. Men helt uppenbart pratar jag ju nu om ódhr. Nu förstår vi att det finns ett djupt samband mellan *wīhjan, som gör saker *wīhaz, och ódhr.

Varje form av *wīhaz är ett tillfälle där någonting naturligt har tagits bort – antingen rent bokstavligt eller i fantasin – från naturen och blivit förlänad med någon form av speciell övernaturlig mening eller betydelse. Trä- eller stenskulpturer av en avgudabild eller med speciella inskrivna symboler; ett markområde markeras och görs till en plats där det gudomliga eller folkets ande anträffas; en stycke tyg upphöjs till att symbolisera ett folk eller ett ideal; ett naturligt objekt eller naturlig sak görs till att symbolisera någon fundamental aspekt utav Varat (en runa, etc.)

I varje enskilt fall är förmågan att göra detta grundad i någonting djupare eller mera basalt: förmågan hos den mänskliga hjärnan, genom selektiv uppmärksamhet, att ”separera ut” någonting från bakgrunden, att registrera en saks Vara, och att förläna detta med någonting ytterligare varande, något som tillför betydelse eller mening. Men varifrån kommer denna betydelse? Hur blir vi medvetna om den? För att upprepa det jag sade innan om kopplingen mellan vilja och ódhr: att göra något *wīhaz beror på vår förmåga att stå utom oss själva (den bokstavliga betydelsen av ek-stasis) och bortanför det direkta ögonblicket och mottaga eller registrera både sakers Vara, och deras möjliga Vara, vad som ”borde” vara.

Vi ser nu att det finns djupa konceptuella kopplingar mellan det som Oden och hans två bröder representerar, en poäng som jag kommer beröra djupare i artikelns avslutande stycke.

Men låt oss först återvända till en fråga som förbisågs. Finns det någon koppling som kan göras mellan Lodur och Ve? Vi såg tidigare att det fanns anledningar att tro att Lodur tillhör vanerna: en ktonisk gud, eller en gud av jorden. Baserat på de föregående reflektionerna, vad vi med viss försiktighet kan säga om Ve, är att han är en gud av den helgade marken. Den gemensamma nämnaren i alla de fall av *wīhjan som vi har diskuterat är att genom särskilda mänskliga handlingar blir det naturliga, det som tillhör världen eller kommer från jorden, något som kommer till att innebära något heligt. Vi bearbetar det automatiskt på ett sådant sätt att det övernaturliga, det heliga eller transcendentala, skiner igenom.

Att separera eller markera ut ett markområde och kultivera plantor eller kreatur på det är också en form av *wīhjan – åtminstone var det så för våra förfäder. Sådana platser var inte världsliga för dem. De var helgade områden, och de ansågs ge näring till oss enbart när människor bejakade relationen med gudarna inom den heliga inhägnaden med kultiverad jord. Så blir alltså även en gröda eller en djurfålla en helgedom, ett vé.
Vi kan förstå en by (eller till och med ett större territorium) på samma sätt. Flertalet ord som berör klan eller utökad familj kan härledas från den indoeuropeiska stammen *vīk- [17]. En by är ett område som är avskuret från omgivningen. Det är ett område där vårt folk ”inträffar” och kanske har ”inträffat” över generationer (precis som en helgedom eller en helig skogsdunge är en plats där mänskliga-gudomliga kontakter inträffar). Så länge detta är fallet så har den en speciell helighet för oss. Det är inte världslig mark. [18]

Slutsats: Ekstasis, vilja och helgade
På det hela taget avslöjar gudarna i berättelserna lika mycket för oss om den mänskliga naturen som gåvorna de skänker. Man måste komma ihåg att berättelserna är sägner, inte filosofiska kommentarer, och att en sägen har en viss inre logik i sig. Det innebär att om man har för avsikt att berätta om hur människor skapades från träd, så måste ett antal saker berättas – och allting kommer inte vara berikat med filosofisk betydelse.

Som Aristoteles lade märke till, människor befinner sig två steg bortom vegetativa livsformer. Människor besitter vissa ”vegetativa” egenskaper, såsom att växa, reproducera, och upptaga näring – och de besitter animaliska egenskaper likaväl, såsom förmågan till rörelse (röra sig från en plats till en annan), hörsel, syn, och förmågan att skapa ljud. När man berättar om hur människor skapades från träd måste därför poeten nämna hur träden fick animaliska egenskaper – och även nämna de som är unikt mänskligt. Därför får vi berättat för oss att träden gavs vital ande (som vi tolkar som att det är konceptuellt hopknutet med förmågan till rörelse), hår, tal, hörsel, och syn. Det måste även berättas om en ny form av skepnad, ásjónu, eftersom vi uppenbart inte ser ut som träd längre. Och denna nya form av yttre skepnad är behagande (den har litu góða, ”fin färg”).

Ódhr är såklart den distinkta eller unika mänskliga egenskapen som överförs till träden: förmågan som gör oss fundamentalt annorlunda jämfört med andra djur. Jag kommer diskutera ódhr mycket mer omfattande i en kommande artikel, men jag har redan sammankopplat det (såsom andra har gjort) med det grekiska ekstastis. För att repetera: i grunden är det vår förmåga att ”lämna oss själva” (ställa oss utanför oss själva: ek-statis) och i samma ögonblick låta sig bli fångad eller fängslad av sakers Vara. När detta sker blir vi förmedlare för Varats uttryck, vi blir inspirerade, och vi blir berörda så att vi ger en röst till det och de möjligheter som vi skymtar medans vi är så medryckta. Ódhr är grunden till poetisk och konstnärlig inspiration av alla slag, av mytologisering, filosofi och även vetenskapliga upptäckter. Ódhr antar olika skepnader och kommer till oss på olika sätt. Det kan till exempel komma som en form av rasande fysisk aktivitet – under strid, dans, eller sex, för att nämna några.

För ett ögonblick sedan sade jag att ódhr berör oss så att vi ”ger röst” till Varat och nya möjligheter som det inspirerar hos oss. Det borde därför nämnas att fornnordiska mál kan betyda ”tal,” men det kan även betyda ”språk.” Här måste vi glömma allt vi har hört om fåglar, valar, och gorillan Koko: enbart människor har ett språk i dess sanna bemärkelse. Språk är inte i första hand ett medel för kommunikation (det har alla de nyss nämnda bestarna, om de har någonting). Språk, säger Heidegger [19], är ”Varats hus.”
Vad som skiljer oss från bestarna är att vi är öppna inför upplevelsen av underverk på grund utav det enkla faktumet att saker är. Och det är i språket som vi fångar och uttrycker denna upplevelse – upplevelsen av Varat hos varelser [20]. Heidegger berättar också för oss att ”Människan är Varats fåraherde” [21]. Detta är svåra idéer, som jag kommer diskutera mer ingående i min kommande artikel om ódhr.

Av gudatrion i Snorres Edda – Oden, Vile och Ve – kan vi lära oss mer om människans natur. Även då ódhr är Viles gåva, låt oss sätta det åt sidan för stunden och vidkänna att det faktiskt är Oden som förkroppsligar den egenskapen. Tidigare i den här artikeln argumenterade jag för beroendeförhållandet mellan ódhr och de krafter som representeras av Vile och Ve. För att förstå något okänt behövs det översättas till något känt, eller något som är mer känt. Så jag kommer nu tolka dessa gudar och krafterna de representerar i nya termer:

Oden – Ekstatis (extas) [22]
Vile – vilja
Ve – helgande

Det skall noteras att jag väljer att använda dessa termer på ett speciellt, tekniskt sätt: jag stipulerar att de betyder särskilda saker, medans deras vanliga användning inte alltid överrensstämmer med det jag avser.

Jag har valt att tala om Ve som representant för ett ”helgande,” som ett sätt att fånga, uttryckt i mer bekanta ordalag, den mänskliga kraften att utmarkera något som *wīhaz (verbet som uttrycker denna handling är, såklart, *wīhjan men detta är ett obekant ord som inte har någon engelskt avledning som är lämplig för mina avsikter här [23].)
Det går att argumentera för att med den här triaden av kraften så har vi en summering utav allting som gör oss till människor. Dessa krafter är inte separerbara och oberoende delar av vår natur: de innefattar och bygger på varandra. Vår uppgift består nu i att förstå dem i fundamentala termer.

Att helga någonting – återigen, såsom jag använder termen – innebär att separera det från det världsliga (från bakgrunden av det naturliga eller det banala), och ge det en speciell mening eller betydelse. När vi gör detta, så betyder objektet (vad det än må vara) något mer än vad det ”är”. Det skulle emellertid passa bättre att säga att det nu är något mer än vad det var. Detta speciella, nya Vara, som vi tilldelar saken är som vi gör så det lyser igenom är ingenting som är synligt för blotta ögat, eller synligt i ett mikroskop, eller detekterbart för en hund. Vi är den enda djurarten som helgar saker, och den enda djurarten som är kapabla att känna igen det som är helgat.

Till exempel, för en hund är ett speciellt markområde inte mycket annorlunda än något annat, och alla har samma användningsvärde (för att gräva ned ben, defekation, osv.) Men för oss kan ett markområde vara väldigt annorlunda än ett annat eftersom ett är ett heligt, helgat, område och det andra är det inte. Återigen, detta är ingenting som kan uppfattas utav sinnena ensamma. Inte heller uppfattas det på grund av något mysterisk övernaturligt sinne. Det helgade uppfattas genom deltagande i kulturen som utpekar saker som helgade på olika sätt: speciella handlingar, symboler, deltagande, osv. En medlem av en kultur som känner igen något som helgat kommer känna helgeheten i det som vore det en fysikt kännbar egenskap.

Men den här handlingen att separera och helga saker är rotad i en djupare och mer basal mental handling eller uppvisning. Allting kan helgas. Att helga koppen framför mig innebär att förläna den med en ny egenskap som går bortom dess ”naturliga” attribut. Men för att göra detta måste vi först registrera vad den egenskapen är.
I Heideggerianska termer måste den först uppenbara sitt Vara för oss. Först registrerar jag att det är en kopp, sedan täcker jag över den med ytterliggare en kvalité: att den är helig, eftersom det och det har inträffat, den och den har hållt i koppen, osv. Med andra ord, för att kunna helga något måste vi först vara öppna inför den sakens Vara. Och vidare, ytterliggare ett steg: vi måste låta oss själva fångas av idén som sådan att denna sak nu är något mer än enbart en kopp, eller att en bit mark är något mer än enbart ett område med mark.

Koppen avslöjar sig för oss i sitt Vara som kopp – men därefter överlagrat detta avslöjar den sig som något annat. Den avslöjar ett annat, heligt Vara. Koppen är alltså en kopp och inte en kopp: det är en helig relik, som har getts ett transcendental Vara (eftersom den t.ex. har blivit använd av någon som vi håller i vördnad.) Denna skogsdunge är en skogsdunge men inte en skogsdunge: det är en plats där vi möter det gudomliga. Denna tygbit är en tygbit men inte en tygbit: det är en symbol för vårt folk (en flagga eller fana); på ett sätt är den vårt folk. Boskapen är boskap men inte boskap: de är en runa; de representerar ett av mysterierna med Vara. I korthet, helgande är grundat i ekstasis (i ódhr): vår förmåga, återigen, att stå utanför oss själva och i Varats avslöjande.

Helgande grundar sig i ekstatis. Men ekstasis blir uttryckt genom helgande. Ekstasis avslöjar Varat för oss på ett nytt sätt och berör oss så att vi separerar och vördnar vissa saker. Ekstasis kommer också till uttryck genom vilja. Detta är, än en gång, vår förmåga att förändra vad som är för att få det till att istället bli hur det kunde vara enligt en viss uppfattning. Jag gav några exempel på detta tidigare. Att bygga ett hus från träd och sten är vilja. Att bota sjukdomar är en handling av vilja, eftersom det innebär att göra vad som är och förändra det (i det här fallet, bota det) i syfte att skapa ett nytt tillstånd som man önskar befinna sig i: att vara frisk.

Att överraska fienden genom en omfattning är en handling av vilja. Att skapa en målning eller en skulptur är vilja – det innebär att ta vad som är (lera, sten, trä, färger, kanvas, osv) och uppbringa från detta en idé som först uppenbarar sig i konstnärens hjärna. Att skriva en symfoni är vilja. Ljud är för en kompositör vad färger är för en kostnär. Att bygga en bro är vilja. En politisk revolution är vilja. Social planering är vilja.

Och så vidare. Vilja grundar sig i ekstasis, precis såsom helgande gör. Vilja beror på vår kapacitet att registrera Varat hos saker – vad de är – och låta sig gripas av en vision om vad de kan bli eller hur det borde vara. Djur är kapabla till agerande, men inte vilja i den bemärkelsen såsom jag använder den. De kan inte uppfatta dubbla faktum: de kan inte registrera vad som är och föreställa sig vad det kunde vara. Det är därför djur inte har någon historia; rent fundamentalt så ändras ingenting för dem. En katt i dag är precis samma som en katt på Snorres tid.

Vilja har både negativa och positiva former. Den blir negativ när den kopplar bort öppenheten för Vara. Jag diskuterade denna aspekten hos vilja ingående i min artikel ”Knowing the Gods.” [24] (Emellertid så är sättet som jag beskriver vilja i den här artikeln mer långgående jämfört med hur jag beskrev det i den artikeln, som skrevs för över 10 år sedan.) Utan öppenhet inför Vara, utan ekstasis, så blir vilja som Höner när han blev fråntagen Mimers inspiration: impotent och oförmögen att agera.

Vad värre är, när handling sker – när vilja genomförs – utan sann öppenhet inför Varat. Då agerar viljan avvikande och försöker tvinga en förutfattad mening eller uppfattning på saker.

I sin positiva form går Vilja hand i hand med en öppenhet inför Varat: det tillåter varelser att avslöja vad de är och att avslöja sin potential. Det tillåter varelser att själva avslöja detta. Det kräver ingenting ifrån dem som de inte är kapabla till, eller att agera så att de vrider och avviker från sin natur. När sann öppenhet inför Varat saknas, när vi enbart påtvingar planer och uppfattningar på varelser, så uppenbarar varelser sig ändå – men de uppenbarar sig enbart delvis eller på ett sådant sätt att att enbart ett sken eller en förvridning av deras sanna natur visas. Detta händer exempelvis när människor behandlas som om de vore maskiner, som i beräkningsmodellen för hjärnan. Ja, den mänskliga hjärnan kan ses som en dator och vissa aspekter av mänskligheten kommer avslöjas när man betraktar oss ur den synvinkeln. Men mycket annat kommer dölja sig. Ett sådant koncept döljer mer än vad det avslöjar, och är därför osann till frågan.

Man kan nu frestas att säga att enbart den positiva formen av vilja är baserad på ekstasis, och att den negativa formen har avskilts sig från det. Men så är inte fallet. Både den positiva och negativa formen av vilja är grundad i ekstasis. Den person som föreställer sig en monströs asfaltsupermotorväg som skär ett enormt stråk genom en urskog har exstatiskt ”lämnat sig själv” och blivit fångad av inspiration. Så har även den marxistiska revolutionären, antikrigshippien, den puritanska fanatikern, globalisten, kärnvapenforskaren, mångkulturalisten, den radikala feministen, och den neokonservetive. Ekstatis – ódhr – leder inte nödvändigtvis till någonting gott, inte heller den vilja som agerar inspirerat.

I den positiva formen av vilja så inkluderar emellertid ekstasis en genuin öppenhet inför Varat. Som jag har sagt så låter den varelser att uppenbara vad de är och avslöja sina faktiska möjligheter, istället för att påtvinga förutfattade meningar på dem. Denna inställning till genuin öppenhet är liknande det Heidegger menar med ”Gelassenheit” (en term han lånar ifrån Meister Eckhart), som ofta översätts till ”låta varelser vara”. Vi inser därmed att det finns positiva och negativa former av ekstasis, som är grunden för positiv respektive negativ form av Vilja.

I den positiva formen som är baserad på den positiva formen av ekstasis, finns det något som närmar sig helgande. Att vara genuint öppen för att mottaga sakers Vara inkluderar en form av vördnad. Denna vördnad kan leda till en förflyttning av saken från det vardagliga, att helga det – eller så kan det leda till att man vördnadsfullt gör om saken i enlighet med idéer som man erhållit från inspiration, medveten om vår skyldighet till saken och till jorden som frambringat den. Det finns alltså ett nära samband mellan positiv form av vilja och helgande.

Sammantaget så kan vi nu se att dessa tre förmågor – ekstasis, vilja och helgande – grundar sig i varandra; de är i behov utav varandra, och var och en av dem är vad den är enbart genom de andra två [25], Helgande och Vilja är båda grundade på ekstasis. Och ekstasis kommer enbart till uttryck genom helgande och vilja. Vilja är i sin positiva form grundad på den positiva formen av ekstasis, vilket involverar en genuin öppenhet inför sakers vara. Denna öppenhet är ur en synvinkel vördnadsfull – alltså finns det någonting i den positiva formen av vilja som är i linje med helgande. I den negativa formen av vilja, baserad på den negativa formen av ekstasis (som saknar en genuin öppenhet inför sakers vara), finns det ingen vördnad över huvudtaget och alltså inget samband med helgande. Därav är den negativa formen av vilja ohelig, ovördnadsfull, nihilistisk, och andefattig; den är källan till alla former av modernismens sjukdomar.

Slutligen måste vi notera ytterliggare ett speciellt samband mellan helgande och vilja. Det är möjligt att förstå varje helgande handling som en handling av vilja, där vilja enbart (väldigt brett) innebär att förändra det som är till så att ett ideal av vad det borde vara lyser igenom. Ett litet exempel kommer klargöra detta. Att ta trä eller sten och skulptera en gudarepresentation från dem är en form av vilja – och helgande. Först måste vi exstatiskt vara öppna inför Varats uppenbarelse hos träet eller stenen – och till dess avslöjande av sig själv som en passande frambringare för guden. Därefter börjar vi bearbeta materialet, rent bokstavligt formar vi det så att guden som slumrar inom det kommer fram. Alla sådana handlingar att forma det naturliga till att avslöja det heliga är handlingar av helgande och vilja. ”Formandet” här kan äga rum blott i sinnet, såsom sker när vi ”ser” att en skogsdunge är en plats före möte med gudarna. ”Skogsdungen” är nu förändrad, men den har inte blivit förändrad rent fysiskt. Ur ett hänseende är därför alla handlingar av helgande handlingar vilja. Men inte alla handlingar av vilja är handlingar av helgande, som exemplet med husbyggandet visar.

Sammanfattningsvis är alltså var och en nära sammanlänkad med de andra två. Och det är de tre som tillsammans erbjuder oss en redogörelse av den grundläggande aspekterna i den mänskliga naturen. Detta är den visdom som den germanska antropogenien testamenterar till oss. Enbart människor besitter ekstasis, vilja och helgande. Enbart människor kan öppna sig, antingen vördnadsfullt eller ovördnadsfullt, till sakers Vara. Enbart människor omformar världen, för det bättre eller det sämre, i enlighet med idéer om hur det kunde vara. Enbart människor uppfattar det heligas dimension; enbart människor helgar saker. Att vara människa innebär att besitta dessa tre förmågor i ett dynamisk samspel.

Att vara människa är emellertid förenat med fara, och det är ett inneboende tragiskt tillstånd. Åtminstone är detta sant – eller speciellt sant – för den västerländska människan. Som jag sade tidigare är både den positiva och negativa formen av vilja grundad i ekstasis. All inspiration verkar av godo vid infallet, men vi blir ofta lurade och förledda av ekstasis. Oden, ekstasis gud, är inte en helt välvilligt inställd gud.

Det existerar inom oss, och inom honom, en förmåga att fela: att gå för långt, att förvränga och korrumpera i ”godhetens” namn, att göra uppror mot alla av viljans begränsningar eller mot kunskap. Oden är både Ginarr (bedragare) och Sanngetall (sanningsfinnare). Han är både Sváfnir (sömnbringare) och Vakr (väckare). Han är både Bölverkr (illdådare) och Fjölnir (vis man). Vi har samma motsättningar inom oss. Vi har kapaciteten till att vara öppna inför Varat – och allt för nära det. Vi önskar mottaga mysteriet – och utradera det; att genomskåda allting och förinta allt mysteriskt. Det är detta som jag i enlighet med Oswald Spengler kallar det Faustiska elementet inom oss – i den västerländska människan – och i Oden, vår gud. [26]

Oden hjälper ibland människor och leder dem till det sanna och det goda, och ibland lurar han dem och leder dem till deras undergång. Han är underbar och fruktansvärd. Han byter sida utan varning och bryter förbund. Han söker total kunskap, torterar sig kropp hängandes i Yggdrasil under 9 dagar för att vinna runorna, och han offrar ett öga för att få dricka ur Mimers brunn. Oden erhåller tidlös visdom ifrån Mimers brunn – men offrar delar av sin förmåga att uppfatta det nuvarande och innevarande. Den västerländska människan har gjort ett liknande offer, förlorat det nuvarande i en förväntan efter framtiden, idealet: förlora jorden i förväntan för vad jorden kan formas till.

Heidegger argumenterar i sin essä The Question Concerning Technology (utgiven 1954) för att teknologi är en viss form av ”uppenbarande”: det uppenbarar Varat för oss på ett speciellt sätt. I stort uppenbarar naturen sig som råmaterial för mänsklig användning; det som Heidegger kallar beståndet (der Bestand), en term som översatts till engelska som ”the standing reserve.” Men vad är det som är involverat i vår benägenhet att ta jorden för ett stående förråd? Heidegger svarar på denna fråga genom sin kända beskrivning av moderniteten som ”das Gestell”, vilket ofta översätts till engelska som ”the enframing” (det inramande).
Vad som är karaktäristisk för den moderna västerländska människan är en tendens att inte enbart vilja ordna eller omordna naturen, att införa någon form av system på den, utan även att gräva i naturen med teorier och antaganden och förvänta sig att naturen skall inneha en viss inre ordning i enlighet med våra ”rationella” ideal.

Men denna mentalitet är inte enbart ”modern”: den finns där från början, i skapandet utav världen själv, och Oden är dess förkroppsligande. Enligt den germanska kosmologin föregicks nuvarande värld såsom vi känner den utav en tid där titaniska varelser uppstod på måfå: eld och is sammanfördes för att skapa isjätten Ymer, som Snorres Edda beskriver som ”ond” (illr). En man och en kvinna växte ut från hans armhåla. Ett av hans ben parade sig med det andra och producerade en son.
Den kosmiska kon Audhumbla slickade på ett isblock tills en man formades från det. Och vidare på samma sätt. I korthet, denna första period är en tid med monstruösa varelser och monstruösa födelser, utan någon verklig kosmisk ordning eller regularitet.

Sen kom Bors söner: Oden, Vile och Ve. De innehar en ny form av medvetenhet. De har förmågan att föreställa sig hur detta kaotiska universum kan vara. Fångade av denna inspiration så slaktar de den ”onda” Ymer, styckar honom, och skapar världen såsom vi känner det från hans kvarlevor. Den nya världen är en värld där det fortfarande finns monster (jättarna existerar fortfarande), men så även skönhet. Och en sak ger upphov till en liknande. Det finns nu ordning och regularitet.

Den första handlingen av Oden är att förskjuta världen såsom den är, och att införa en ny kosmisk vision i den. Ymer uppenbarar sig för honom som ”beståndet”; Oden och hans bröder ”inramar” honom. De slaktar honom och omformar vad som är till det som, till det bättre eller sämre, han kan vara. Världen vi befinner oss i härstammar alltså från ett mord, och vi lever på offrets lik. Vi, Odens söner, har mördat det som är och transformerat det i enlighet med vår vision om vad det kan vara ända sen dess. Vi förkroppsligar hans ande, och den anden är vår stora dygd och vår stora last. Den är källan till allt som är ärorikt hos oss, och allt som är fasansfullt.

En sista begrundan: varför valde Oden och hans kumpaner träd som bas för att skapa mänskliga varelser? Kanske för att genom att förändra träden till människor så såg gudarna det som att de gav träden det som de verkar vilja ha. Träd är rotade i marken, men sträcker sig upp mot himlen, som om de försöker fly från jorden. Oden själv var från början en skapelse från den fysiska världen men ändå inte; en som vände sig emot det som hade fött honom och han ålade sin vilja på den och sökte sig alltid bortom det givna för att söka det ultimata. Människor är på ett liknande sätt utsträckta mellan himmel och jord, uranisk och ktonisk, ideal och verklig, framtiden och nutiden. [27]

– Collin Cleary

Orginalreferenser:

[1] The Poetic Edda, trans.. Lee M. Hollander (Austin: University of Texas Press, 1962), s.3.

[2] Översättningen kommer från Hollander, jag har dock ändrat den i fallet med orden önd, som jag översatt till ”vital andning,” óðr, som jag översatt till ”ande” (spirit), och lá, som jag har översatt till ”hår.” Se nedan för vidare förklaringar till dessa översättningar.

[3] Hræring översätts oftast till ”rörelse”, men Edgar C. Polomé noterar att ”hræring syftar inte nödvändigtvis på fysisk rörelse: i sammansättningen hugarhræringar, likväl som i många sammanhang och fraser såsom geðs hraæringar, indikerar det känslor och kan därför på ett bättre sätt än vit återspegla bibetydelsen av det Eddiska substantivet ódr, som Leiv Heggstad förklarar som hugrørsla (rörelse i sinnet).” Se Edgar C. Polomé, ”Some Thoughts on Voluspá Stanzas 17-18,” i Essays on Germanic Religion (Washington, D.C.: Institute for the Study of Man, 1989), s. 32.

[4] Det relevanta stycket i Snorres Edda lyder: ”þá er þeir gengu með sævarströndu Borssynir, fundu þeir tré tvau ok tóku upp trén ok sköpuðu af menn, Gaf inn fyrstu önd ok líf, annarr vit ok hræring, þriði ásjonu, mál ok heyrn ok sjón, gáfu þeim klæði ok nöfn. Hét karlmaðrinn Askr en konan Embla, ok ólst þaðan af mannkindin, sú er byggðin var gefinn undir Miðgarði.” Det skall noteras att den poetiska Eddan aldig nämner att Höner och Lodur är Odens bröder. De tre refereras enbart till som ”de tre mäktiga asarna”. Men eftersom de fyller ungefär samma funktion som bröderna Vile och Ve i Snorres Edda så verkar det rimligt att anta att de kan vara Odens bröder fast med andra namn. (Faktumet att några andra källor benämner Oden som ”Lodurs vän” – Loðurs vinr – betyder ingenting, eftersom en broder utan problem även kan vara en vän.) Vidare så namnger faktiskt inte Snorres Edda bröderna i samband med att de överför gåvorna: texten säger enbart ”den första gav,” ”den andra …,” ”den tredje …” Men tidigare i texten är Bor och Bestlas tre söner beskrivna som ”den första, Oden; den andra, Vile, den tredje, Ve.”

[5] För den här punkten se Collin Cleary, Summoning the Gods (San Francisco: Counter-Currents Publishing, 2011), s. 21-22 (fotnot 1).

[6] Kris Kershaw, The One-Eyed God: Odin and the (Indo-) Germanic Männerbünde (Washington, D.C.: Institute for the Study of Man, 2000).

[7] Polomé, s. 39-40.

[8] F. Detter och R. Heinzel, Beiträge zur Geschichte der Deutschen Literatur, XVIII (1894), s. 560.

[9] Rodolf Simek, Dictionary of Northern Mythology, trans. Angela Hall (Rochester, NY: D.S. Brewer, 2000), s. 190.

[10] Min kapitalisering av V:et i ”Varat” följer praxisen i engelska översättningar av Heidegger genom att urskilja ”Varat” från ”en varelse” (eller ”varelser”). Varelser (även kända som ”saker”) kallas varelser eftersom de innehar något mystiskt som vi kallar ”Varat”. De är; de har Varat. Men Varat är inte en varelse; det är ingen sak. Så vad exakt är Varat? (eller vi kan kalla det Varat-som-sådant)? Detta är en av de stora frågorna i Heideggers filosofi. Mina egna tankar är till stor del influerade av Heidegger, men jag följer honom inte i alla frågor. Jag tror dock på att hans insisterande av ”den ontologiska skillnaden” – skillnaden mellan Varat och varelser – är fullständigt korrekt och nödvändig.

[11] En uppfattning om analytiskt tänkande är troligtvis implicit inbakat i gåvorna från Ve. Kanske är det inbakat i betydelsen av mál, – ”tal,” precis som det grekiska logos kan betyde både ”tal” och ”förnuft.” (Jag skyndar mig dock till att erkänna att det är ett högst spekulativt resonemang.)

[12] Kekulé sade senare om sin vision : ”Lernen wir träumen, meine Herren, dann finden wir vielleicht die Wahrheit – aber hüten wir uns, unsere Träume zu veröffentlichen, ehe sie durch den wachen Verstand geprüft worden sind” (Låt oss lära oss att drömma, mina herrar, så kanske vi kommer finna sanningen – men låt oss vara försiktiga med att publicera våra drömmar innan de har blivit testade av vårt vakna medvetande.

[13] See Edred Thorsson, Green Runa (Smithville, Texas: Runa-Raven Press, 1996), s. 42. Jag har ändrat listan något.

[14] I Witchdom of the True teoretiserar Edred Thorsson emellertid om att wicca tillhör *vīk-ordgruppen som har känslan av ”vrida”, på grund av sammankopplingen mellan häxeri (witchcraft) med dans – illustrerar hur subjektiv och spekulativ många av dessa etymologier och ordgrupperingar kan vara. See Edred Thorsson, Witchdom of the True: A Study of the Vana-Troth and the Practice of Seiðr, Volume I: Lore and History (Smithville, Texas: Runa-Raven Press, 1999), s. 71.

[15] Profanum utmärker den vanliga marken utanför inhägnade heliga platser. Lawrence J. Hatab skriver, ”To the mythical mind … the profane is that which is meaningless, the sacred is that which is meaningful.” Se Lawrence J. Hatab, Myth and Philosophy: A Contest of Truths (LaSalle, Illinois: Open Court, 1990), s. 23.

[16] Jag gör en filosofisk poäng här och menar inte att termen vé användes för markbitar med odlad jord eller inhägnader för boskap. Till min vetskap gjordes det ej.

[17] Filologer särskiljer ett antal olika grupper som är avledda från *vīk. Orden tillhörande dessa grupper har alla en form av tematisk likhet, men de olika grupperna antas inte vara besläktade, även då de alla är avledda från ”samma” stamm. Calvert Watkins listar i The American Heritage Dictionary of Indo-European Roots fem ordgrupper som är avledda från *vīk: ord som har att göra med (1) klan; (2) vigd eller helig; (3) ord som uttrycker ”att vara som” (”to be like”) (dvs, ”att uppfattas som” (”to seem like”); (4) ord som uttrycker ”att böja” eller ”vira”; (5) ord som uttrycker ”att slåss” eller ”erövra.”. Se Calvart Watkins, The American Heritage Dictionary of Indo-European Roots (New York: Houghton Mifflin, 2000), s. 97. I praktiken måste vi vara väldigt försiktiga med att anta att ord som låter liknande på något sätt är besläktade. Till exempel, ”virile” och ”viral” låter väldigt lika, och vi kanske antar att de båda härstammar från samma indo-europeiska stam. Det gör dem faktiskt inte. Det är till och med möjligt att, som Watkins och andra är väl medvetna om, en enskild stam kan ge upphov till ordgrupper som inte har någon meningsfull koppling alls. Oavsett så torde det vara uppenbart att det finns ett subjektivt element i dessa former av klassifikationer. Med andra ord så listar Watkins 5 separata grupper av *vīk-ord eftersom han inte urskiljer någon djupare, meningsfull koppling mellan grupperna.

Det måste även poängteras att – för att ytterliggare fastställa det inneboende subjektiva elementet i ämnet – att olika akademiker grupperar och beskriver *vīk-ord olika. Till exempel, The Encyclopedia of Indo-European Culture listar det fornengelska ordet wêoh, ”idol” eller ”helig bild,” under dess avsnitt för *vīk-ord som som handlar om de heliga, och under dess avsnitt för *vīk-ord som handlar om ”framträdande” (eller ”uppfattas”). Se The Encyclopedia of Indo-European Culture, ed. J. P. Mallory and D. Q. Adams (London: Fitzroy Dearborn Publishers, 1997), s. 25. Den samma volymen noterar (med lite skepticism) att vissa akademiker har argumenterat för en koppling mellan *vīk-grupperna som avser strid eller erövring, och *vīk-grupperna som berör det heliga (Ibid., s. 20). Några av ”klan” eller ”utökade familj”-orden är gotiska weihs ”by”, och även grekiska oikia ”hus, hushåll” (varifrån vi får ekonomi). Det grekiska εἰκών (eikōn, ”bild”) är ett av de ”att vara som” eller ”uppfattas som”-orden, och är liknande det fornengelska wêoh. De ”vridande” eller ”böjande”-orden inkluderar det germanska *wikon, ”en vridning,” och det fornnordiska vikja ”vika, att bända”. Vårt ord ”wicker” (flätad korg) kommer från denna rot. Även såsom noterat ovan, wicca (häxa) kan härledas från den. Slutligen, ”krigs”-*vīk-ord inkluderar fornnordiska vīgr ”duglig i strid,” gotiska weihan, ”att strida,” och fornhögtyskans weihan, ”att strida”.

[18] För mig verkar det som om runan *Othala (ᛟ) uttrycker idén om klanen som en helig inhägnad. Stavformerna själva verkar tyda på det.

[19] Se Heideggers essä ”The Letter on Humanism” i Basic Writings, ed. and trans. by David Farrell Krell (New York: Harper and Row, 1977), s. 193, 213.

[20] I sin essä ”What are Poets for?” citerar Heidegger Rainer Maria Rilke, som slår fast i ett brev att ”Vi är getingarna i det osynliga. Nous butinons éperdument le miel du visible, pour l’accumuler dans la grande ruche d’or de l’Invisible.’ (vi samlar outröttligt ihop honungen ifrån det synliga, för att förvara det uppe i den stora guldfärgade getingboendet i det osynliga.” Martin Heidegger, Poetry, Language, Thought, trans. Albert Hofstadter (New York: Harper and Row, 1071), s. 130.

[21] Heidegger, Basic Writings, s. 210.

[22] Här lutar jag mig mot Heidegger igen. I min kommande essä kommer jag använda Heideggers analys av Dasein som ek-stasis för att förtydliga vad som avses med ódhr.

[23] Det skall noteras att ”hallowing” (helgande) faktiskt avleds från en annan germansk ordgrupp som berör det heliga. ”Hallow” (helga) avleds från det germanska *hailagōn. Se Thorsson, Green Runa, s. 43, och Cleary, Summoning the Gods, s. 48-49.

[24] Essän är inkluderar i Summoning the Gods.

[25] Detta ger stöd till idén om att Vile och Ve är hypostaser till Oden; med andra ord, att de tre är olika sidor av en. Edred Thorsson skriver: ”den grundläggande odinistiska strukturen är trefaldig. Det äldsta namnet av denna tredelade entitet är Wōdhanaz-Wiljōn-Wīhaz (Fornnordiska: Ódhinn-Vili-Vé). Dessa namns betydelser visar oss hur den medvetandets tredelade entitet fungerar. Wōdh-an-az (mästare av inspiration [wōdh-]) är den expansiva all-omfattande extatiska och transformativa kraften i kärnan av medvetandet och entusiasm. Wiljōn (viljan) är den medvetna tillämpningen av en önskad plan som tillkommit medvetet, och Wīhaz (det heliga) är själen av separation i ett oberoende heligt ‘utrymme’. Denna separation mellan medvetande och ‘naturen’ (det utanför medvetandet) måste åstadkommas innan någon transformation eller ”arbete” kan ske. Alla tre är nödvändiga; alla tre måste arbeta tilsammans för en helhet.” Se Edred Thorsson, Runelore: A Handbook of Esoteric Runology (York Beach, Maine: Samuel Weiser, 1987), s. 179. Som borde har blivit tydligt så bygger min diskussion i det här avsnittet på Thorssons.

[26] I sin berömda essä skriver C. G. Jung att ”tyskarnas gud är Wotan och inte den kristna guden.” Wotan (Oden), säger Jung, är ”en fundamental tillhörighet till det tyska folket” och ”ett germanskt faktum av högsta betydelse, det sannaste uttrycket och det oöverträffade personifieringen av en fundamental kvalité som är särskilt utmärkande för tyskarna.” Även om en stor del utav Jungs essä – skriven 1936 – behandlar det moderna Tyskland, måste vi tolka honom i dessa stycken som att han pratar om germanska folk i en bred bemärkelse. Se C.G. Jung, ”Wotan” i Civilisation in Transition, The Collected Works of C. G. Jung Vol. 10, trans. Gerhard Adler and R. F. C. Hull (Princeton: Prinction University Press, 1970), s. 191, 186.

[27] Jag önskar tacka Michael Moynihan för några korrektioner till ett tidigare utdrag av denna artikel.

Översättarens kommentarer:

[28] Den ursprungliga engelska texten löd:
”Weihen is normally translated “consecrate,” and all the derivatives of *wīhjan basically suggest this. “To consecrate” means to take together with (con) the sacred (as opposed to the profane: from the Latin profanum, literally “before the sanctuary”[15]). The consecrated is that which has been put with the sacred.”

Då det engelska ordet ”consecrate” inte har den direkta kopplingen med den svenska motsvarigheten ”viga” bedömdes det tillräckligt att översätta ovanstående mening med ”Weihen översätts vanligtvis till ”viga”, och alla avledningar av *wīhjan tyder på samma sak. ”Att viga” betyder att sammanföra något med det heliga.”, i syfte att undvika en motsvarande diskussion om ordet ”viga” som Cleary gör med det engelska ”consecrate”, vilket inte översättaren besitter den lingvistiska kunskapen för att göra.

[29] då Cleary har ändrat den ursprungliga översättningen av verserna av Hollander och vidare i artikeln använder sin översättning i analys så valde jag att ej översätta Clearys versioner av verserna ordagrant till svenska i texten utan valde istället att behålla de engelska verserna. Här nedan tillhandahålls istället Eriks Brates översättning av Valans spådom till svenska från 1913, vers 17 och 18.

17. Tills ur den skaran
trenne asar,
kraftiga och kärleksfulla,
kommo till ett hus.
De funno på land
föga förmående
Ask och Embla
utan livsmål.

18. Ande de ej ägde,
omdöme ej hade,
ej livssaft, ej läte,
ej livlig färg.
Ande gav Oden,
omdöme Höner,
livssaft gav Lodur
och livlig färg.

Hela översättningen av Valans spådom finns att läsa i all sin prakt här ^[4].