Asatro och det politiska

^[1]7,420 words

English original here ^[2]

Denna uppsats är tillägnad George Hocking.

1. Inledning

Finns det ett samband mellan asatro och vit nationalism? Detta har varit en omstridd fråga bland asatroende under många år. För mig är svaret emellertid uppenbart. Jag betraktar asatro och vit nationalism som så oskiljaktigt förbundna med varandra att, att ansluta sig till asatro och samtidigt förkasta vit nationalism är att trassla in sig i en ödesdiger självmotsägelse (ödesdiger faktiskt, i mer än enbart den logiska bemärkelsen).

Låt mig, innan jag går vidare, definiera mina termer. För den oinvigde syftar asatro på den religion, som de trodde på, som dyrkade de förkristna, germanska gudarna – främst Oden (därav ges religionen ibland benämningen ”odinism”). Jag använder uttrycket ”asatro” helt enkelt därför att det verkar som om vi behöver ett ord för att beteckna religionen, och den benämningen förefaller för mig att vara så god som någon annan.

Med ”vit nationalism” menar jag, i all enkelhet, en rörelse som erkänner vita människor – människor av europeisk härkomst, med andra ord – som en egen nation eller ras, med sin egen uppsättning nationella intressen, och som strävar efter att driva fram dessa intressen. De vita folkens (alla folks, faktiskt) huvudsakliga intresse,  är deras biologiska överlevnad och att deras kultur bevaras. Vita nationalister anser att vita personer har lika mycket rätt att hävda och försvara sina intressen som något annat folk.

Uppenbarligen uppstod dock den här rörelsen eftersom det dominerande budskapet som förmedlas till vita i dag, av det kulturella och politiska etablissemanget, är att de inte har någon rätt att hävda sina gruppintressen. Andra rasliga och etniska grupper tillåts hävda sina intressen, men när vita gör detsamma är det ”rasism”. Denna dubbelmoral är helt enkelt oupplösligt knuten till den övergripande antivita, antivästerländska fientlighet, som numera genomsyrar den akademiska världen, den mediala huvudfåran och politiken i Europa och Amerika. Vit nationalism har blivit en nödvändighet eftersom vita intressen verkligen är utsatta för fara.

Självklart har vita själva gjort en hel del för att framkalla denna fara. Bortsett från deras anmärkningsvärt passiva, undergivna tolerans mot personer och ideologier som är öppet fientliga mot dem, har vita också köpt bilden av ”det goda livet” som framhäver individualism, och hedonismen löser dem från varje skyldighet att sätta en ny generation till världen. Resultatet är att vita födelsetal har minskat kraftigt, och en situation har uppstått där vita är dömda till minoritetsstatus och fördrivning i både Europa och Amerika.

Tvärt emot hur vit nationalism framställs av dess belackare, så springer den inte fram ur ett hat gentemot andra grupper; inte heller innebär det faktum att man är vit nationalist, att man måste hata icke-vita och önska dem ont. Det kräver däremot av oss att vi erkänner att våra intressen ibland kan stå i strid med andra gruppers. Och, i sådana lägen begär den att vi väljer våra gruppintressen snarare än att masochistiskt offra dessa intressen för andras skull (vilket i dag förväntas av vita, men inte av någon annan grupp). Vit nationalism föreslår helt enkelt i praktiken till vita, att de gör det vi alla vet att andra grupper redan gör – att ge företräde åt sina egna intressen.

För att ta ett bekant exempel: amerikanska svarta såg helt uppenbart 2008 års presidentval i termer av ”vi mot dem”. Därmed röstade 96 % av dem på Barack Obama, något som man inom massmedias huvudfåra uppfattade som så normalt och ointressant att det inte bevärdigades med en kommentar. Men när det visade sig att 55 % av vita röstade på John McCain, fördömdes det av många som ”rasism”. Vita människor gav upphov till det utopiska samhällsidealet där alla på ett eller annat sätt har gått bortom att tänka i termer av sina gruppintressen. Men det är dags för dem att inse fakta, att detta faktiskt inte kommer att ske. Det betyder att om icke-vita grupper envisas med att tänka och handla utifrån sina gruppintressen, så måste vi också göra det.

Jag lägger fram det som står ovan som en enkel, ärlig och riktig sammanfattning av den vita nationalismens väsen. Men varför måste asatron sammankopplas med den? Varför kan inte asatron, såsom religion, vara opolitisk?

2. Asatron som etnisk religion

Låt oss först och främst börja med en väldigt enkel detalj: asatro är en etnisk, inte en trosbaserad, religion. Någonting är en ”etnisk religion” om den, helt enkelt, är religionen för ett särskilt folk eller en etnisk grupp. Judendom och hinduism är utmärkta exempel på etniska religioner. Man är medlem i religionen helt enkelt genom att man föds som medlem av stammen eller nationen.

En trosbaserad religion är en, där medlemskap inte definieras genom etnisk identitet, men snarare, som termen antyder, genom bekännelse till en tro. Islam, kristendom och buddism är de tre största trosbaserade religionerna. Eftersom det som räknas inom trosbaserade religioner är tro, inte etnicitet, så är trosbaserade religioner universalistiska, de godtar anhängare från alla raser. Eftersom etniska religioner å andra sidan är ett särskilt folkslags religion, så tar de vanligtvis inte emot konvertiter från andra etniska grupper. (Såväl judendomen som hinduismen tar visserligen emot konvertiter i vissa fall, men i allmänhet motverkar de omvändelse, och de ägnar sig inte – till skillnad från de kristna och muslimerna – åt att missionera.)

Termen ”hinduism” kommer från det persiska ordet ”hindu”, som faktiskt bara betecknar det indiska folket. Den etymologiska bakgrunden till ”judendomen” kommer, på samma sätt, i slutändan från ett ord som rätt och slätt betyder ”jude”. Orden själva gör ingen åtskillnad mellan en medlem i den etniska gruppen och en anhängare av religionen. Och denna dubbeltydighet finns inte bara i språket, men även i verkligheten. För de flesta indier innebär att vara indier, att man är hindu (vilket faktiskt betyder, att vara indier är att vara en indier). Det detta innebär är, naturligtvis, att oavsett vad en indier tror på, så kan han inte sluta vara indier (precis som Karl Marx, som var ateist, betecknas som en judisk eller tysk-judisk filosof). Givetvis kan vi tänkas vilja inskränka detta genom att säga att en indier inte kan upphöra vara indier i den etniska bemärkelsen. Men ett folks själva identitet verkar hänga ihop med dess religion – ofta på sätt som personerna själva (som kan tänkas bekänna sig till sekularism utåt) kanske inte är medvetna om. Och en etnisk religions identitet hänger ihop med dess folk.

I själva verket strömmar en etnisk religion fram ur ett särskilt folkslags unika natur. Kultur är en mänsklig produkt, och som alla mänskliga produkter är den delvis resultatet av egenskaper som är medfödda och inte självvalda. Under senare år har vetenskapsmän lagt fram överväldigande bevis som visar att ärftlighet formar stora delar av vårt beteende och vår personlighet, som man tidigare trodde var orsakade av miljö eller ”valfrihet”. Några av de mest imponerande bevisen – bevis som helt enkelt är häpnadsväckande – kommer från studier på enäggstvillingar som skildes år vid födseln [1]. Dessa tvillingar klär sig ofta likadant, röstar likadant, har samma fritidsintressen, har likadana sociala värderingar, har samma smak inom konst och musik, kör bil av samma märke och modell, och uppnår praktiskt taget identiska resultat på IQ-test.

En etnisk grupp är i allt väsentligt en uppsättning genetiskt likartade personer. Det är mer eller mindre en mycket stor ätt. Det som skapar gruppidentitet är relativa likheter och relativa skillnader: medlemmar i etnisk grupp X betraktas som sådana eftersom de liknar varandra mer än de liknar medlemmarna i grupp Y, även om de inte liknar varandra helt och hållet. Likhet har sin grund i olikhet (en viktig sak, som jag kommer att återvända till senare). Vid samma tidpunkt i förhistorien började medlemmar i skilda etniska grupper, som utgjordes av genetiskt likartade medlemmar, att utveckla religioner. Och dessa religioner är anmärkningsvärt olika varandra. Jag betraktar det som en truism, i det rådande kunskapsläget, att hävda att dessa skillnader delvis härstammar från de inblandade etniska gruppernas särskiljande naturer. Jag säger ”delvis”, eftersom andra faktorer uppenbarligen spelar in: t.ex. geografiskt läge, historiska omständigheter o.s.v.

Vi kan faktiskt undvara allt detta nymodiga prat om genetik och reducerade det hela till detta: en etnisk religion är en produkt av ett folks medfödda, särskiljande natur. Skillnader mellan etniska religioner kan delvis tillskrivas medfödda, naturliga skillnader. Och anledningen till att en särskild religion fungerar så väl för ett givet folkslag är helt enkelt att de, bortsett från individuella skillnader, delar samma grundläggande natur (trots att andra faktorer även här spelar in, så som att de delar samma omständigheter).

Religioner är inte flytande system av kontextlösa abstraktioner, som kan läggas på vilket folk som helst, hur som helst. Det samma gäller även för trosbaserade religioner. Varje trosbaserad religion utvecklades först av ett särskilt folkslag och först därefter öppnades medlemskapet på vid gavel för alla och envar. Det mest kända exemplet är kristendomen, som ursprungligen var en mindre judisk sekt som, i sina tidigaste dagar, enbart godtog judar som anhängare. Detta innebär att, trots att den må ha en universalistisk form, så är en trosbaserad religion ändå formad efter karaktären hos det folkslag som gav upphov till den. Det är anledningen till att våra nordeuropeiska förfäder var tvungna att i grunden omforma kristendomen (att ”germanisera” den) innan de kunde låta sig värvas. Denna ”kristendomens germanisering” var faktiskt en lång process, som kulminerade i reformationens förskräckliga omvälvning och blodsutgjutelse [2]. En religion formad av ett folkslag i en del av världen kan inte tvingas på ett helt annorlunda folkslag, i en helt annorlunda del av världen, utan mycket lidande, våld och samvetskval.

Asatro är den etniska religionen för nordeuropéer som talar germanska språk. Den är en produkt av den ”etniska gruppen” (en etnisk grupp som i stor utsträckning inte betraktade sig, och som än i dag inte betraktar sig, som en särskild etnisk grupp). Och den skulle inte kunna vara produkten av någon annan grupp. Oswald Spengler beskrev träffande den nordeuropeiska människans själ som ”faustisk”. Han talar om för oss att den faustiska ”ursymbolen” är den ”rena gränslösa rymden”:

Fastän avståndet är stort mellan de latinska [kristna] hymnerna i söder och Eddan i den ännu hedniska Norden, så är de lika i fråga om de inre rummens oändlighet i versbyggnad, satsrytm och bildspråk. Man kan läsa ”Dies irae” bredvid den något tidigare tillkomna ”Voluspá”: det är samma järnvilja, som övervinner alla synliga motstånd. [3]

Den faustiska själen kännetecknas av en högtidlig inåtvändhet som dras mot avskildhet och vemod – men som svarar mot en oupphörlig, utåtsträvande vilja. Den europeiske mannen har alltid strävat efter att röra sig bortom: att utforska, att finna äventyr i andra länder, att erövra, att få inblick i tingens mystiska djup, att finna nya sätt att behärska och styra sin omgivning. Det vill inte säga att dessa egenskaper inte finns hos andra folkslag, men – som Spengler insåg – de är mer utpräglade och utvecklade i den nordeuropeiska människan.

Vi stöter på det faustiska sinnelaget hos våra gudar. Oden är den ständige vandraren och den vilda jaktens ledare. Från sin tron, kallad Lidskjalf, ser han ut över hela världen. Hans båda korpar, Hugin och Munin (Tanke och Minne), flyger över jorden och bär med sig nyheter om allt som händer tillbaka till honom. Men det finns hemligheter som är dolda till och med för Oden, och varelser (så som nornorna) som han inte har någon makt över. Som vi, så brinner han av en längtan att få känna det dolda och att behärska sitt öde. Så han hängde på det vindpinade trädet i nätterna nio, och vann runornas hemligheter – den dolda lärdomen som förklarar alla ting. Han sökte även visdom i Mimers brunn (minnets brunn) och offrade ett öga för att få dricka ur den. Vi är Oden, och han är det faustiska sinnelaget förkroppsligat.

Spengler skriver:

Vad är Valhall? […] [Det svävar] bortom alla påtagliga verkligheter, i avlägsna, dunkla, faustiska regioner. Olympen vilar på grekisk jord; kyrkofädernas paradis är en lustgård någonstans i det magiska världsalltet. Valhall finns ingenstans, förlorad i gränslösheten.Den framstår, med sina föga gästvänliga gudar och jättar, som en bombastisk symbol för ensamheten. Siegfried, Parsifal, Tristan, Hamlet, Faust är de ensammaste hjältarna som någon kultur kan uppvisa. […] Längtan till skogen, det gåtfulla medlidandet, den osägligaövergivenheten: det är faustiskt och enbart faustiskt. Vi känner alla igen detta. Motivet återkommer i Goethes Faust med hela sitt djup:

Min obegripligt ljuva längtan

Drev mig att vandra genom skog och äng,

och under tusen heta tårar

så kände jag en nyuppstånden värld.[4]

Asatron är ett uttryck för de germanska folkslagens unika sinnelag. Och man skulle även rimligen kunna påstå att de germanska folkens sinnelag helt enkelt är asatro, om man betraktar dess myter och lärdom bara som ett sätt för folket att projicera sitt sinnelag framför sig, i påtaglig form. Och detta tar mig tillbaka till där jag började, till den här uppsatsens ”politiska” poäng: att värdesätta asatron är att värdesätta asatrons folk – att värdesätta deras överlevnad, deras särprägel och att de frodas. För man kan inte få det ena utan det andra.

Asatron hade inte varit möjligt utan folket som gav upphov till den, och den kan inte bestå utan samma folk. Politiskt korrekta asatrossamfund som the Troth (före detta the Ring of Troth) förkastar i allt väsentligt tanken att asatron är en etnisk religion och behandlar den mer eller mindre enligt den unitariska kyrkans mönster, och öppnar sina dörrar för alla folkslag. Men det är fullständigt befängt. Asatro är inte någon multinationell ”tro” som varje folk lättvindigt kan ”bekänna” sig till. Det är ett särskilt folkslags världsåskådning, utmejslad genom dess möte med en viss del av jorden. Det betraktelsesätt som organisationer som the Troth ger uttryck för visar bara att deras verkliga religion är den moderna, sekulära liberalismens statsreligion, som asatron (och allt annat) måste anpassa sig efter. Men ingen som har någon kunskap om de nordiska sagorna kan under några omständigheter tro att asatron är förenlig med modern liberalism.

Jag blir förtjust om icke-vita tycker att mina förfäders lärdom är fascinerande. De får studera den hur mycket de vill – faktiskt skulle jag uppmuntra dem att göra det. Men det är inte deras tradition och jag skulle inte bjuda in dem till att betrakta sig som ”en av oss” eller att delta i våra ritualer. Jag är fascinerad av shintoism, och jag är i allmänhet väldigt intresserad av japansk kultur och har stor respekt för det japanska folket. Men jag skulle aldrig försöka gå med i den shintoistiska religionen, eftersom jag är en vit västerlänning och det inte är min religion. Och, förresten, om jag skulle försöka delta i shintoismen, och skulle japanerna då artigt avvisa mig, så skulle ingen i dag tycka att det vore det minsta chockerande eller förkastligt. Men om vi asatroende intar samma ståndpunkt och förkunnar att vår etniska religion enbart är till för vår etniska grupp, så betraktas det som en ohygglig sorts ”rasism”. Vi måste göra det ändå, och resa nidstång framför de politiskt korrektas hus.

För att upprepa: att i sanning värdesätta asatron måste innebära att man värdesätter det folk som gav upphov till asatron, vilkas sinnelag religionen ger uttryck för. Och att värdesätta vårt folk innebär att man strävar efter att bevara det och vår kultur, och, i alla intressekonflikter mellan vårt folk och något annat, att ta vårt folks parti.

3. ”Vi” mot ”dem”

Mitt sista påstående ovan upprepar tanken (som nämndes tidigt i denna uppsats) att det finns intressekonflikter mellan mänskliga grupper. Jag betraktar det som en truism, men faktiskt är det ett kontroversiellt påstående i dag. Mångkulturens ideal är trots allt ett samhälle där olika grupper lever lyckligt tillsammans och inte har några grundläggande intressekonflikter. Men det idealet bygger på en så ytlig bild av vad ”kultur” består i, att man häpnar.

Det liberala ”hyllandet av mångfald” är i själva verket ett hyllande av kulturen enbart i dess yttre och ytliga former. Med andra ord, för västerländska liberaler går ”mångkultur” till syvende och sist ut på sådant som att olika klädedräkter, musikstilar, dansstilar, språk och maträtter samexisterar. Men den verkliga kärnan i olika kulturer består i sådant som hur de betraktar naturen, hur de betraktar det gudomliga, hur de betraktar män och kvinnor, och hur de betraktar sin egen grupps relativa betydelse i det stora hela. Och det är långt ifrån uppenbart att medlemmar av kulturer, med radikalt olika hållning i dessa frågor, kan samexistera fredligt. [5]

Det är främst förmögna, högskoleutbildade vita människor som tror att en Star Trek-värld utan gruppintressekonflikter är möjlig. Icke-vita tror oftast inte att en sådan värld är möjlig, och trånar inte efter den, eftersom de har en mycket intensivare känsla för gruppidentitet än vita, och en mycket intensivare önskan att främja sin egen grupps intressen. Vita demokrater blir vanligtvis förtjusta när svarta personer flyttar in i deras bostadsområde. När situationen är den motsatta blir svarta jämförelsevis mindre hänförda (det faktum att den absoluta majoriteten av dem också är demokrater tycks inte göra någon större skillnad). Inte heller beklagar sig asiater i Chinatown över att så få latinos bor i deras kvarter.

Anledningen till detta är att dessa grupper har en hälsosam egendomskänsla. De tycker att deraskvarter tillhör dem. Om andra vill flytta in, så uppfattas det som en solklar intressekonflikt. Faktum är att intressekonflikter mellan grupper är verkliga och outrotliga. De finns inte bara för att individer tror att de finns; således kan de inte avlägsnas genom att helt enkelt ”förändra människors uppfattningar”. Intressekonflikter finns av den enkla, metafysiska anledningen att varje individ och varje grupp är något.

Att vara innebär alltid att vara något, att ha en särskild identitet som består av vissa egenskaper och inte andra. Detta gäller för allt som finns: stenar, pennor, toffeldjur, mänskliga individer, och mänskliga grupper så som raser och nationer. Men varje identitet är alltid en identitet i skillnad. Med andra ord, ett tings identitet utgörs av de sätt på vilka det skiljer sig från andra ting.

På bordet till vänster om min dator finns två kaffekoppar. De har vissa egenskaper gemensamt, i kraft av vilka jag klassificerar dem båda som medlemmar av samma sort. Men deras innehav av dessa egenskaper markeras av skillnad. Båda är av keramik och har ungefär samma höjd, men en av kopparna är tjockare och tyngre. Båda kan fyllas med vätska, men den tunna koppen kan (på grund av sin tunnhet) rymma mer vätska. Båda är märkta med mönster, men mönstren skiljer sig åt (det ena är bara en bild, men det andra förmedlar ett ”budskap”: ett citat från agrarförfattaren Wendell Berry).

En kaffekopp är det den är genom att vara olik andra kaffekoppar, men också genom att vara olik allt annat. En saks identitet kan uttryckas positivt, så som när vi säger att koppen är tjock, fyra tum hög, av keramik och vit. Men varje positivt kännetecken är faktiskt en form av ”icke-vara”: koppen är tjock och inte tunn, fyra tum hög och inte fem, keramik och inte metall (eller något annat material), vit och inte någon annan färg. Koppen kännetecknas dessutom av att vara oförmögen att själv alstra rörelse, stoppa en kula, ställa upp i val och en hel hop andra saker.

All identitet är identitet i skillnad, det spelar ingen roll vad vi talar om. Och det innefattar folkslag och kulturer. Ett folks identitet utgörs av de sätt på vilka det inte är likt andra folk. Detta leder till några egendomliga problem som inte uppstår med kaffekoppar. De båda kopparna på mitt skrivbord är olika, men deras olikheter leder inte till konflikt. Bara en av dem står på ett underlägg, men de kan inte sägas tävla om underlägget. Med mänskliga varelser är det helt annorlunda. Skillnader mellan mänskliga grupper är alltid källor till potentiella konflikter. Det gäller givetvis även för skillnader mellan mänskliga individer – och skillnader mellan enskilda djur och djurarter.

Våra olika sätt att tala, klä oss, äta, utöva religion, tjäna pengar, skapa konst, skapa musik, uppfostra barn, förstå skillnader mellan könen och ha samlag är alla ständiga källor till potentiell konflikt mellan människogrupper. Så även sådana saker som skillnader i rikedom och geografiskt läge (andra kan vilja ha vårt land och vårt ”byte”). Att vara en särskild människogrupp är att vara skild från andra grupper, och där det finns skillnader finns det alltid, med nödvändighet, slitningar, fientlighet, konflikter och ofta krig. Det är rimligt att betrakta dessa som negativa faktorer, med tanke på det lidande de orsakar. Men så länge det finns skilda människogrupper är dessa saker outrotliga (vilket är precis det vissa vänsterpersoner har insett när de förespråkar rasblandning). Dessutom, om vi värdesätter vår grupps särprägel – vilket faktiskt bara är liktydigt med att säga att vi värdesätter vår grupp – så måste vi på något sätt komma underfund med att slitningar med andra grupper inte är helt av ondo. Det är rätt och slätt en naturlig följd av det faktum av att vår grupp har en identitet, att den över huvud taget finns.

Ett exempel på mångkulturens frapperande godtrogenhet är den naivitet med vilken ordet ”mångfald” åkallas som ett slags mysigt mantra som betecknar något obetingat positivt. Mångfald innebär skillnader, och mänskliga skillnader är inte en lycklig, allmän, barntillåten parad av färger, ljud, smaker och dofter. Mångfald innebär ständig konflikt, missförstånd, intolerans och misstänksamhet. Icke desto mindre: fira mångfalden! För utan mångfald, utan olikheter, hade vi inte varit något alls.

Den tyske politiske teoretikern Carl Schmitt (1888-1985) är berömd för att ha hävdat att ”det politiska som begrepp” är grundat på åtskillnaden mellan ”oss och dem”, eller, som han i själva verket uttryckte saken, vän och fiende. Låt dig inte förvirras av ordet ”politik”. Det Schmitt faktiskt menar är att mänskliga grupper definierar sig själva i motsats till en annan. Det som förenar ett folk är insikten att de och deras intressen är i motsatsställning till andra grupper, som har sina egna intressen. Från denna känsla av samhörighet uppstår en maktstruktur – en politisk ordning – som svar på motsättningen med den andre. Denna innefattar sådant som att bibehålla en samhällelig ordning och bevara beredskap, så att om hotet från den andre blir akut, så kommer gruppen vara redo att agera.

Jag kan naturligtvis lätt föreställa mig att någon skulle svara på detta – helt rimligt – med följande invändning: ”Varför måste en grupp definiera sig i motsats till en annan? Varför måste en grupps identitet bygga på fientlighet och illvilja?” Men den här invändningen missförstår Schmitts ståndpunkt och vad frasen ”i motsats” egentligen betyder. Schmitts påstående är inte specifikt att gruppidentitet grundar sig på fientlighet mot någon annan grupp. Han menar snarare att gruppidentitet grundar sig på att gruppen på ett sätt särskiljs från andra grupper. Som jag emellertid har visat ovan: så länge denna särprägel finns, finns det en ständig risk för intressekonflikt och fientlighet.

Schmitt skriver att

En politisk fiende behöver inte vara moraliskt ond eller estetiskt ful. Han behöver inte uppträda som ekonomisk konkurrent, utan det kan rentav vara fördelaktigt att göra affärer med honom. Han är helt enkelt den andre, främlingen, och det ligger i hans natur att på ett särskilt eftertryckligt sätt vara något existentiellt annorlunda och främmande, vilket i extremfall kan leda till konflikter. [6]

Schmitt noterar vidare att alla mänskliga uppdelningar blir politiska om de är så starka att de resulterar i att människor grupperas enligt skiljelinjen vän-fiende. Detta innefattar religiösa uppdelningar. Jag avslutade inledningen till den här uppsatsen med den retoriska frågan, ”varför kan inte asatron, såsom religion, vara opolitisk?” Men även om vi skulle inta samma universalistiska ståndpunkt som the Troth och betrakta asatron som enbart en uppsättning ”trossatser” som vem som helst kan bekänna sig till, så skulle vi fortfarande vara tvungna att göra skillnad mellan dem som bekänner sig till dessa trossatser och dem som inte gör det, de inom asatron och de utom. Och vi skulle tvingas medge att utomstående alltid är potentiella ”fiender”; att (som historien har visat oss otaliga gånger) ideologiska, religiösa meningsskiljaktigheter ofta leder till fiendskap.

Men som jag redan har visat, att betrakta asatron som en trosbaserad religion är att i grunden förvränga och vanställa den. Asatron är en etnisk religion. Dess identitet – dess särprägel – består inte bara i dess ”trossatser”, men i det faktum att den är det här och inte det där folkets religion; och den är ett uttryck för det här, inte det där, folkets inre natur. Att värdesätta och ansluta sig till asatron måste därför medföra att man värdesätter asatrons folk. Vi har dock sett att ett folk utgör sig självt såsom folk genom åtskillnad. Och där det finns skillnad finns det alltid risk för konflikter.

Att värdesätta asatrons folk innebär därför att erkänna att det inte är möjligt att utrota intressekonflikter mellan vårt folk och andra folk. Att värdesätta asatrons folk betyder att ständigt vara på sin vakt för att säkra dess intresse, och alltid välja våra intressen framför andra gruppers. ”Vi mot dem” kommer helt enkelt inte att försvinna. I sanning, som jag nämnde tidigare i denna uppsats, har konflikter mellan oss och dem bara stegrats under senare år. Och det kommer att bli värre. Asatrons folks överlevnad står på spel. Och utan det folket kommer det inte att finnas någon asatro.

Hittills har jag lagt fram filosofiska argument för övertygelsen att tillhörighet till asatron måste medföra etnisk partiskhet, rent av att det måste medföra ett kompromisslöst försvar av vårt folks intressen. Men låt oss för tillfället bortse från filosofiska argument och rätt och slätt fråga vilken ståndpunkt som mest stämmer överens med asatrons anda. Är det ståndpunkten som jag har skildrat i stora drag, som vidhåller att det finns ett organiskt samband mellan asatro och vårt folk, och som därför manar oss att försvara vårt folks intressen även om det innebär utfrysning, fördömanden eller döden? Eller är det ståndpunkten som kopplar bort asatron från dess folk, skarpt framhåller att folket inte får begå den ”rasistiska” synden att hävda sina intressen, och ålägger dem att glatt finna sig i att de fördrivs och utrotas? Vilken ståndpunkt stämmer mer överens med de nordiska sagornas anda?

De som tror att vi kan (eller bör) bortse från skillnader och som drömmer om slutet på alla konflikter, är de som – vare sig de inser det eller inte – önskar att skilda identiteter utrotas. Men utan identitet finns det … ingenting. Livet – och varat självt – är identitet, och således är livet skillnad och stridighet. Vår väg – asatrons hedniska väg – är att bejaka detta liv, blodigt och grymt som det är. Deras väg är vägen till död, utrotning, förintelse. En ”liberal hedning” är en självmotsägelse.

4. Vilka är då ”vårt folk”?

Jag går nu över till några kvistiga frågor om vilka det är som utgör ”vårt folk”. Tidigare definierade jag asatrons folk som nordeuropeiska folkslag som talar germanska språk. Och jag klargjorde att jag talar om en särskild etnisk grupp. Således räknas inte någon som är av nigeriansk eller kinesisk börd, men råkar bo i Danmark och tala danska. Börd är det som räknas här.

Men nu skulle man kunna ta upp ett problem med den argumentation som förts fram i uppsatsen hittills. Jag har försökt visa att asatron är, eller bör vara, oskiljaktigt förbunden med vit nationalism. Men vit nationalism handlar inte uteslutande om att försvara de germanska folkens intressen. Den handlar också om att försvara (än en gång, etniska) italienares, spanjorers, ryssars, tjecker, polackers, grekers o.s.v. intressen. Samtliga dessa är ”vita folkslag”. Men de kan inte alla med trovärdighet kallas asatrons folk.

Visst, man kan hävda att asatron bara är en variant av den indoeuropeiska andligheten, och att alla dessa folkslag – i förkristna tider – utövade folkreligioner som var nära besläktade med asatron. Men det vore ytterst krystat och tillgjort att hävda, att bara för att detta är fallet, så bör vi därmed bekymra oss om vad som händer med icke-germanska européer. Det verkar faktiskt som om det mesta man kan hävda, utifrån den sortens logik jag har tillämpat i denna uppsats, är att asatroende av genuint nordeuropeisk eller germansk börd borde bry sig om intresset för dem, som är av liknande börd. Men det vore att gå för långt att hävda att de bör vara ”vita nationalister”.

Detta framstår sannerligen som ett allvarligt problem, men det är det inte.

Låt oss börja med en uppenbar sak som jag hittills inte har nämnt: det är naturligt för människor att föredra andra som liknar dem själva, och att känna större sympati för andra som liknar dem själva. Detta har sin grund, än en gång, i genetisk likhet. Bröder bryr sig mer om sina systrar, vanligtvis, än de bryr sig om sina sysslingar – även om de alla har vuxit upp i närheten av varandra. Kusiner bryr sig vanligtvis mer om varandra än om grannarna, även om grannarna är medlemmar av samma etniska grupp. Och grannar från samma etniska grupp bryr sig vanligtvis mer om varandra, och litar mer på varandra, än grannarna som bor ett kvarter bort och tillhör en annan etnisk grupp.

Det är helt naturligt för en engelsman att känna ett starkare band till andra engelsmän än till fransmän. Och det är helt naturligt för mig, som till övervägande del är av germansk härkomst (trots mitt irländska namn), att känna ett närmare band till en engelsman än till en fransman. Men det finns tillfällen då jag kan känna mig väldigt nära en fransman. Till exempel om jag råkar springa på en under ett besök i Nigeria. Under sådana omständigheter kommer våra skillnader vad gäller kultur, lynne och till och med språk att kännas väldigt obetydliga. Om en dansk också vore i närheten, så antar jag att jag skulle känna ett starkare band till dansken än till fransmannen. Men jag skulle även hålla ihop med fransmannen, eftersom han trots allt också är lik mig (även om att han kanske inte påminner lika mycket om mig).

Vem tillhör då vårt folk? Det är helt naturligt för mig och andra som liknar mig att känna oss allra närmast dem som är av germansk härkomst. Men andra européer liknar mig också. I utökad mening tillhör de också mitt folk. Jämförelsen med familj och släkt går att tillämpa här. Jag kommer alltid att känna de närmaste banden till min närmaste familj. Men jag känner också ett band, även om det inte är lika starkt, till mina kusiner. För att använda ett utnött exempel: Om min kusin Alfred höll på att drunkna i en sjö och en helt främmande man också höll på att drunkna, och om jag bara kunde rädda en av dem, så skulle jag rädda min kusin. Och ingen skulle klandra mig.

Om en vit främling höll på att drunkna i en sjö och en svart främling också höll på att drunkna, och jag bara kunde rädda en av dem, vem skulle jag då rädda? Jag tänker mig att jag skulle reagera instinktivt och rädda den vite mannen – och jag hävdar att detta vore en lika naturlig (och lika lite skadeglad) reaktion som att i första hand rädda en familjemedlem. Men det skulle utan tvekan fördömas som ”rasism”. För mig hade det inte spelat någon roll om den vita personen vore dansk eller grek. Jag hade handlat instinktivt för att hjälpa honom, helt enkelt för att han är ”som jag”. Denna naturliga förkärlek för sina egna är något som borde bejakas och hyllas. Det är fullständigt bannlyst för kristendomen (som bara tillåter att man ger företräde åt kristna framför icke-kristna, och egentligen inte ens det), och det är helt och hållet ”hedniskt”.

Min uppsats verkar än så länge förmana asatroende att börja bry sig om medlemmar i sin egen grupp. Faktum är att jag enbart uppmuntrar dem att reflektera över de band de redan känner till sin egen grupp – vare sig de är medvetna om dessa känslor eller inte – och att bejaka dem utan skam. Men om sanningen ska fram känner jag i dag inte bara ett band till andra nordeuropéer, utan till vita människor i allmänhet.

Det är naturligt för oss att betrakta mångkultur, massiv icke-vit invandring till Europa och Amerika, och de sjunkande vita födelsetalen som rena katastrofer. Men ”förnuftets list” är i farten här, som det alltid är. De positiva följderna av allt detta är att det kan skapa en känsla av europeisk – eller vit – identitet och enighet utan motstycke i historien. Man får ett klarare perspektiv på tillvaron om man tänker tillbaka på den europeiska historiens gång och inser att det fanns en tid (faktiskt helt nyligen) då det hade varit närmast omöjligt för invånare i olika europeiska länder att betrakta varandra som ”liknande oss”. Att engelsmännen och spanjorerna var dödsfiender, att tyskarna kämpade mot österrikarna, och österrikarna kämpade mot italienarna, och så vidare, ter sig nu för tiden närmast otroligt. Att några av dessa otaliga brödrakonflikter (skenbart) handlade om olika tolkningar av kristendomen är fullständigt vämjeligt.

Liberalen skulle naturligtvis kunna invända mot mitt argument genom att säga att förändrade historiska omständigheter också har lett till att vi känner starkare band till och mer sympati för medlemmar av andra raser. Precis som engelsmännen och fransmännen nu känner att de i stort sett är mer lika än olika, så har månkulturen lett till att vi dessutom känner naturlig sympati för kineser och nigerianer. Beviset för detta är bland annat en ökning av mellanrasliga äktenskap och att alla (förutom vita rasister) nu för tiden har minst en vän från en annan ras. Uppmanar inte min ståndpunkt på ett hycklande sätt oss att bortse från de naturliga känslor vi nu för tiden upplever gentemot andra raser? Eller, för att uttrycka saken på ett annat sätt: uppmanar inte jag godtyckligt mina läsare att bejaka vissa naturliga känslor och förneka andra?

Problemet med det argumentet är att det vilar både på falska påståenden och en alltför snäv uppfattning om vad ”naturliga känslor” innebär. För det första har det alltid varit fallet att medlemmar av olika raser har haft en förmåga att känna sympati för och knyta känslomässiga band till varandra. Det är också fallet att människor – från alla raser – knyter känslomässiga band till medlemmar av andra arter, vilket varje husdjursägare kan intyga.

Men sanningen är att människor från olika raser i vanliga fall bara knyter djupa band till varandra under ovanliga och alldeles särskilda förhållanden (t.ex. när de av en händelse delar lya). I övrigt har banden en benägenhet att främst vara tillfälliga och går inte speciellt djupt (som är fallet med arbetskamrater av olika raser). Ja, mellanrasliga äktenskap är vanligare än de en gång var, men den överväldigande majoriteten av alla människor föredrar fortfarande att gifta sig inom sin egen ras. Och skilsmässofrekvensen bland mellanrasliga par är markant högre än bland inomrasliga par. Och ja, det stämmer att alla nu för tiden har minst en vän från en annan ras – alla på tv, det vill säga. Sanningen är den att de allra flesta föredrar att umgås med sin egen sort, och de knyter de djupaste känslomässiga banden till andra som liknar dem själva – vare sig vi talar om äkta par, vänner, rumskamrater, kollegor, affärspartner eller vad du vill.

För att återgå till mitt tidigare exempel: är det möjligt att utöver att knyta band till dansken och fransmannen, också knyta band till nigerianen? Absolut. Men det är osannolikt att de banden blir lika starka och djupa. Och skulle det uppstå stridigheter under mitt besök i Nigeria, skulle nigerianer börja slå ihjäl vita (som sker just nu med vita farmare i Zimbabwe), så skulle jag utan att tveka sluta mig samman med min dansk och min fransman, och sannolikt glömma bort min nigerianske vän helt och hållet. (Disraeli hade rätt: ”Ras är allt. Det finns ingen annan sanning.”)

Slutligen måste vi även ha i åtanke att ”naturliga känslor” inte är begränsade till sympati. En annan naturlig känsla är antipati. Och antipati föds ur skillnad: ju större skillnad, desto större sannolikhet att antipati uppstår. Låt oss bejaka alla våra naturliga känslor, såväl de bittra som de söta.

5. Slutsats: Quo Vadis, asatro?

Nu går jag över till ett annat övervägande om vilka som är ”vårt folk”. Jag kan föreställa mig att en anhängare av asatron invänder mot den här uppsatsens argument genom att säga, ”Kolla här. Varför skulle jag bry mig om ’mitt folk’? De allra flesta av dem betraktar asatron som en absurditet. De är ett folk som är helt fördärvat av modern individualism och konsumism. De är lämlar som passivt medverkar till sin egen undergång. De är de sista människorna. Män utan bringor. Ihåliga män. Män utan egenskaper. Apor i byxor. Varför skulle jag sticka ut hakan och vara vit nationalist, när det bara skulle få de allra flesta vanliga, vita personer att vilja spotta mig i ansiktet och ropa glåpord efter mig?”

Jag har hört liknande åsikter uttryckas inte bara av asatroende, utan av många vita utan något speciellt intresse för asatro. Problemet med den ståndpunkten är dock att den förväntar sig för mycket av vårt folk. Det har alltid varit så, utan undantag, att det stora flertalet av människor från alla raser i det väsentliga har varit konformister som gör som de blir tillsagda, och ofta saknar förmågan att uppfatta vad som egentligen är bra för dem själva. Vårt folks storhet består inte däri att vi är individualister som alltid är redo och villiga att bryta med massan. Vårt folks storhet består i det de kan åstadkomma när de leds på ett riktigt sätt. Ja, de nordiska sagorna hyllar bragder utförda av enskilda hjältar som ofta bryter mot reglerna. Men sådana personer hyllas för att de är ytterst ovanliga. Det är sådana män som är ledare och vinner andras trohet (vilket är den dygd som hyllas framför andra i den germanska traditionen). Alla folk behöver ledare; de kan sällan, om någonsin, befria eller upplysa sig själva. Om stora förändringar ska göras behövs en förtrupp, och i början kommer förtruppen att fruktas och föraktas.

Vårt folk har genomgått århundraden av hjärntvätt från kristendomen, upplysningen och kulturmarxismen (och de är lika som bär, faktiskt). Det är orimligt att förvänta sig att de skall få bukt med detta snabbt och utan en hel del hjälp. I stället för att hata vårt eget folk för deras förfallna tillstånd måste vi lära oss att känna medlidande för dem. Och vi måste lära oss att älska dem på samma sätt som vi älskar vilsekomna barn.

Detta är, det erkänner jag, inte helt lätt. Speciellt med tanke på att den moderna världen gör allt den kan för att slita oss från varandra. Kapitalismens rovdrift ställer broder mot broder och sliter upp oss med rötterna från de städer som har varit våra släktingars hem i generationer. Den förvandlar äktenskapet till ”partnerskap” för två socialt rörliga konsumenter som håller ihop bara så länge det är till deras ömsesidiga fördel. Feminismen bistår och understödjer helt enkelt denna kapitalismens villfarelse när den ställer män och kvinnor mot varandra. Söner ställs mot sina fäder av en kultur som hävdar att ungdomen måste göra uppror mot ålderdomen, och att det finns ett värde enbart i ungdomen. Och grannar ställs också mot varandra; borta är den tillit som en gång i tiden gjorde att vi kunde lämna våra dörrar olåsta [7]. Det är ett under att vi fortfarande kan ha några känslor för varandra över huvud taget. Detta är ett problem som vi måste arbeta med att övervinna, inte förvärra genom att ta avstånd från världen och kalla andra som liknar oss själva för ”hopplösa”.

Vårt folks kultur har förändrats radikalt över århundradena, mest till det sämre. Ja, vi har blivit fördärvade och det har även våra värderingar. Men faktiskt är vi fortfarande i grunden samma folk. Tidigt i den här uppsatsen talade jag om hur asatron är en produkt av vårt folks unika natur – en produkt, om man så vill, av vår genetiskt särskilda natur. Den naturen har inte förändrats. Genetiskt är vi de samma som vi var på Arminius tid. Under den moderna dekadensens fernissa är vi fortfarande samma folk som slaktade 20 000 romare i Teutoburgerskogen. Vi är fortfarande samma folk som ristade runor och hänfördes av berättelserna om Oden och gudarna. Vi är fortfarande samma folk, vilkas idealbild av kvinnliga dygder var den blodtörstiga Gudrun. Och vi är Shakespeares, Schillers, Goethes, Mozarts, Beethovens, Nietzsches och Wagners folk.

Blodslinjen finns fortfarande, och potentialen finns fortfarande i blodet. Vår religion, asatron, är helt upptagen av klanen och förfädernas identitet. Och vi moderna asatroende gör gällande att vi hedrar våra förfäder. Så jag frågar er: finns det ett ädlare sätt att hedra våra förfäder än att handla så att vi säkrar och återupplivar deras blodslinje? Vi gillar att posera som nordmän. Men sanningen är att våra förfäder aldrig skulle erkänna de flesta av oss, eftersom de flesta av oss har begått synder som de hade uppfattat som obegripliga. Vi har vänt vårt eget folk ryggen – vi retirerar muntert och utan att skämmas.

Det är dags att vi frågar oss själva vad asatron i själva verket är för oss och vart den är på väg. Är vårt mål helt enkelt att asatron skall accepteras som ännu ett ”livsstilsval” i den stora mångkulturella röran av New Age-”andlighet”? Räcker det om vi bara har möjligheten att samlas med andra knäppgökar som oss själva, klä oss i löjliga dräkter och genomföra riter på döda språk? Det enda som kan rädda asatron och höja den över nivån av ytterligare en sorts avskärmande, njutningslysten nyck är att betrakta asatron som något som kräver något storslaget av oss. Och, än en gång, vilken uppgift kunde vara större än att rädda vårt folk? Än en gång, vilken uppgift kunde vara mer värdig asatron, de episka hjältarnas religion, våra förfäders religion, den religion i vilken blodet är allt?

Asatron är helt enkelt den heroiska förpliktelsen till vårt folk och dess själ. Jämfört med det är allt annat – runorna, gammalnordiska, dryckeshorn, mjöd, skaldekonsten och så vidare – bara ytligt och oväsentligt. Men det är föga förvånande att så många skulle välja det yttre framför det mest väsentliga. Det är det moderna sättet. Speciellt när det väsentliga innefattar en förpliktelse till något så i grunden antimodernt, ”irrationellt” och farligt som lojalitet till dem som är som en själv, helt enkelt för att de är som en själv. Icke desto mindre, så är det. Om man bortser från allt det yttre och oväsentliga är detta vår etniska religion: detta är asatron. Att försvara asatrons folk och dess anda är i sig asatro.

Det är dags att begrunda den tvetydighet som finns i ordet ”etnisk religion”, något jag tidigare bara har nämnt i korthet. En etnisk religion är ett folks religion på mer än ett sätt. I den djupaste bemärkelsen är en etnisk religion ett unikt folks själ uppenbarad inför sig själv. På ett sätt är det genom sin etniska religion ett folk dyrkar sig självt. Religionen är folket, och folket är religionen. Detta är det mest grundläggande svaret på frågan om sambandet mellan asatron och ”det politiska”, eller sambandet mellan asatron och ”vit nationalism”. Det är faktiskt inget problem att binda dem samman. De hänger redan ihop – tätt och oskiljaktigt sammanbundna, vare sig alla asatroende (eller alla vita nationalister) inser det eller inte [8].

Noter

[1] Se Nancy L. Segal, Born Together—Reared Apart: The Landmark Minnesota Twins Study(Cambridge: Harvard University Press, 2012).

[2] Se James Russell, The Germanization of Early Medieval Christianity: A Sociohistorical Approach to Religious Transformation (New York: Oxford University Press, 1994).

[3] Oswald Spengler, Västerlandets undergång, Vol. I, övers. Martin Tegen (Stockholm: Atlantis, 1996), s. 207.

[4] Spengler, s. 207-208.

[5] Naturligtvis såvida inte alla kulturella skillnader rensas bort, sånär som på de helt ytliga, genom att alla folkslag förvandlas till homogeniserade, utbytbara konsumenter, berövade på alla djupa övertygelser. Detta är faktiskt mångkulturalismens dolda, global-kapitalistiska plan, som nu villigt främjas av nyttiga idioter i den antikapitalistiska vänstern.

[6] Carl Schmitt, Det politiska som begrepp, övers. Svenja Hums (Göteborg: Daidalos, 2010), s. 46.

[7] Studier har visat att tilliten i mångkulturella områden är låg, även bland medlemmar av samma grupp.

[8] En intressant följd av det som står ovan – som jag inte kan utveckla vidare här – är den andra sidan av myntet: vit nationalism är oskiljaktigt sammanbunden med asatro. Detta kommer att avvisas av många vita nationalister. Några är ateister som förkastar all religion. Andra ser asatroende (inte utan visst berättigande) som i bästa fall excentriker i lustiga hattar. Men om mitt grundläggande argument håller, att asatroende bör vara vita nationalister eftersom asatron i själva verket är ett uttryck för de (nordeuropeiska) vita folkslagens själ, så måste vi erkänna att detta också ger stöd åt påståendet att vita nationalister bör vara asatroende – åtminstone de som är av nordeuropeisk härkomst. Det finns rörelser bland andra europeiska folk som försöker återuppliva dyrkan av de gamla gudarna – så som den grekiska organisationen Thyrsos Hellenes Ethnikoi – och jag lovordar dem för det.